LUST / DEMO#4 PROGRAM 4.12.2021 på REPRUM

LUST / DEMO#4 – En minifestival för halvfärdiga idéer 4.12.2021 på Reprum, Medelhavsgatan 14-16 (kvarteret Victoria på Busholmen) anmäl dig HÄR!

Schemat för LUST / DEMO är nu lagt! Varje enskilt moment utgörs av en kortare presentation av arbetsgruppen och en feedbacksession som leds av Per Ehrström, där vi hoppas att publiken medverkar aktivt. Notera att alla presentationer gäller konstnärliga idéer till verk som inte ännu är färdiga. Det betyder också att feedbacksessionerna fokuserar på kollektiv reflektion snarare än utvärdering. Tiderna är riktgivande och inkluderar pauser.

För att kunna uppskatta mängd för fika och mat samt säkra att publikmängden hålls på en nivå som möjliggör säkerhetsavstånd ber vi om en förhandsanmälan här!

Festivalschema

15:30 Välkommen, presentation av feedbackformat med Per Ehrström
16:00 Antonia Henn, Joel Forsbacka, Astrid Stenberg, Martin Paul: Den lyckliga ön
Vi jobbar fram ett manus samt musik för föreställningen Den lyckliga ön för Skärgårdsteatern. Föreställningen behandlar temat identitet genom ett fantasifullt skärgårdslandskap.
17:00 Alex Holmlund: Actionfylld föreläsning-ish om fakking powerpoint
Jag leker med powerpoint och leken är att skapa en föreställning, något underhållande och kännspakt, som kunde spelas upp i mötesrum och auditorium eller teaterrum, och som alltid inspireras jag av film, och kanske spel.
18:00 MAT + fortsatt diskussion
19:00 LUST JULFEST!!!

— Lust

LUST DEMO#4 ordnas 4.12.2021 på REprum

LUST / DEMO#4 – En minifestival för halvfärdiga idéer 4.12 Reprum!

Välkommen att delta med en demo av ett verk, eller en presentation av en konstnärlig idé. Du kan anmäla din demo fram till 24.11 (eller tills platserna är fyllda), varefter vi publicerar programmet och öppnar publikanmälan. Vi rekommenderar ändå att anmäla sitt verk redan tidigare under hösten. Nytt för festivalen 2021 är att vi också ordnar en demopool där det är möjligt att anmäla sig som uppträdare och/eller också att anmäla en idé som du vill testa med andra. Deltagarna i demopoolen får sedan mötas för att se ifall spontana arbetsgrupper kan formas inför festivalen. Info om anmälan till demopoolen längre ner.

Syftet med LUST / DEMO är att erbjuda en plattform och ett kollegialt forum för att utveckla halvfärdiga idéer för sceniska verk, inspireras och komma vidare i en konstnärlig process. Tillställningen är gratis, men har ett begränsat antal platser. LUST bjuder på lite mat och dryck.

LUST / DEMO verkar utifrån följande ramar:

– På festivalen presenteras företrädesvis verk/koncept av arbetsgrupper som består av minst en LUST-medlem*. Soloverk är också välkomna.
– Festivalen är till för demon eller presentationer av verk och koncept, inte för föreställningar som redan är långt inne i en repetitionsperiod. Med detta hoppas vi öppna upp för möjligheten att hitta nya konstnärliga riktningar, nya arbetsgrupper bildas eller gamla formas om kring nya idéer.
– Jämbördig, konstruktiv diskussion, feedback och vilt idéande är en väsentligt del av festivalen.

Praktisk info:

Varje demo/presentation får vara högst 25min. Därefter är det diskussion och feedback i ytterligare ca 25min. Under dagen reserveras också gott om tid för mindre formella diskussioner.
I utrymmena finns grundläggande ljus- och ljudteknik men ingen större finess. Videoprojektor kan ordnas vid behov, men tanken är att alla demon/presentationer ska kunna göras med samma utrustning och med snabba byten. Eventuell kostym och rekvisita ansvarar grupperna själv om.
LUST har hyrt Reprum från 2.12–4.12 och det är möjligt för festivalens arbetsgrupper att repetera i utrymmet innan festivalen. Reptid fördelas mellan anmälda demo-grupper enligt behov och intresse.

Vi tar emot anmälningar tills programmet är fullt. Skicka anmälan med rubriken LUST / DEMO 2021 till lustrf@gmail.com Frågor kan riktas till verksamhetsledaren på samma adress. Anmälningar till Demopoolen riktas till samma adress och rubriceras med LUST / Demopool 2021. I mailet ska ingå en kort presentation av dig / din idé och vad du önskar få ut av att delta i demopoolen (t.ex. få delta som uppträdare i nåt verk / hitta uppträdare att testa halvfärdig idé / metod…). Det går att anmäla sig till demopoolen tills alla platser är fyllda.

En anmälningsblankett för publik öppnas närmare festivalen, då vi vet hur mycket publik som ryms utöver de som deltar med eget program.

Varmt välkommen och tveka inte att fråga om det finns funderingar!

*Information om medlemskap hittas på http://www.lust.fi/bli-medlem/

— Lust

Simon Häger – Om s-programmet då och nu

Torsdagen den 10.6.2021 deltog jag i workshopen Vad gör de riktigt på S nuförtiden? ordnad av Lust Rf. En föreläsning där vi fick bekanta oss med utbildningsprogrammet Skådespelarkonst på svenska vid Teaterhögskolan i Helsingfors. Det utbildningsprogram som jag själv utexaminerades ifrån 2010. Dagen för min utexaminering var en glädjens, men också sorgens dag för mig, ty jag hade kunnat stanna vid Teaterhögskolan för resten av mitt liv då jag trivdes så bra där, men intet kan vara för evigt och jag är således glad över att på detta sätt få taga del av vad de riktigt gör nuförtiden på S.

Professor Aune Kallinen samt lektorerna Stina Engström och Tom Rejström berättade under två timmar huru nämnda utbildningsprogram fungerar, på vilket sätt man arbetar i nuläget och vilka planer det finns för framtiden. Trots att jag själv var rätt trött efter mina repetitioner tidigare på dagen, fann jag det synnerligen intressant att få taga del av dessa beskrivningar. Även om nämnda pedagoger själva stundom gav uttryck för farhågor att inte kunna göra sig förstådda i det de berättade, upplevde jag personligen att jag kunde förstå allt. Sådant som eventuellt föll bort för mig berodde dock inte på pedagogerna utan snarare på min trötthet.

Jag reflekterar över att även Teaterhögskolan lidit hårt under Corona-pandemin, men städse kämpat tappert vidare. Mina tankar går till de studerande och pedagogerna, men också till övrig personal vid Teaterhögskolan. Vilka prövningar de fått utstå i allt detta. Beskrivningarna som professor Kallinen gav gällande Corona-undervisningen och även hur man lyckats hålla inträdesprov denna vår, jag kan inte säga annat än vilka styrkor och vilken framåtanda dessa människor besitter.

Baserat på det jag fick taga del av under workshopen, upplever jag att det under ledning av professor Kallinen, ackompanjerad av ovan nämnda lektorer, tycks finnas en värdefull anda av ödmjukhet och trygghet vid det svenska utbildningsprogrammet. Jag tycker mig kunna urskilja ett mod hos pedagogerna att våga tro på den inre kraft som finns i varje individ och att man respekterar de studerande. Enligt mig kan det finnas en outsinlig källa av material inom varje scenkonstnär, bara vi vågar gå till den för att ösa ur den, men för att kunna göra det måste det enligt mig finnas trygghet i arbetet och att man som skådespelare känner att det är helt i sin ordning att erbjuda allt, också sådant som man exempelvis tvivlar på och att sedan få en realistisk feedback på detta. Levererat på ett sakligt sätt. Jag får känslan av att så sker vid det svenska utbildningsprogrammet idag.

Professor Kallinen verkar besitta värme, nytänkande, respekt för det teaterhistoriska och stor kunskap. Likaså lektorerna Engström och Rejström. Så som jag uppfattar det hela finns det en klar struktur för utbildningsprogrammet och att det i detta också finns utrymme för att låta saker ske samt utvecklas, men också i en samklang med det teaterhistoriska. Jag upplever att man tycks kunna se realistiskt på teaterkonsten genom att inse att allt hela tiden har en rörelse framåt. Utan det som har funnits kan vi inte finnas idag och det stannar inte där, allt utvecklas hela tiden. Ingenting behöver utesluta det ena eller det andra och jag vill tro att det finns utrymme för all slags teaterkonst.

Skulle icke det var det mest berikande för vårt teaterfält? Tänk att få spela allt från klassiker i naturalistisk stil till nyskapade avantgardistiska performativa stycken samt allt vad som där finns före, emellan och efter.

Det tycks finnas en mångsidig plan för vad de studerande får taga del av i utbildningen och på min fråga om Stanislavskij ryms med i det svenska utbildningsprogrammet, blev svaret jakande, följt av en förklaring. Detta till min glädje eftersom jag själv upplever mig i mitt arbete som skådespelare ha stor nytta av nämnda teatermans pedagogik. Professor Kallinen berättade att tillsammans med Stanislavskij samsas även andra metoder och sätt att arbeta, allt detta upplever jag att tyder på en berikande mångfald som jag kan tro alltjämt skall ligga de studerande och teaterfältet till gagn.

Jag önskar att det hade funnits flera deltagare vid workshopen, stundom hör jag i diverse teatersammanhang hur det diskuteras och funderas “vad gör de riktigt på S nuförtiden?”. Vid detta tillfälle gavs det tydliga svar på frågan och till min glädje sades det att dylika händelser eventuellt kunde kan ordnas med jämna mellanrum. Jag hoppas att det så skall bli.

Tack Lust Rf för att ni ordnade detta och tack till pedagogerna vid utbildningsprogrammet Skådespelarkonst på svenska vid Teaterhögskolan för att ni ville berätta vad ni riktigt gör nuförtiden på S.

Simon Häger
Magister i teaterkonst och skådespelare vid Svenska Teatern i Helsingfors
— Lust

Vad gör de riktigt på S nuförtiden? – workshop 10.6 kl.18-20.30

WIN_20190807_13_53_21_Pro

Vad gör de riktigt på S nuförtiden? – workshop med Aune Kallinen, professor i skådespelarkonst på svenska vid Konstuniversitetets Teaterhögskola, Stina Engström och Tom Rejström, lektorer i skådespelarkonst vid det samma. OBS! Platserna på Eskus är nu fyllda, men det är fortfarande möjligt att anmäla sig till workshopen som distansdeltagare!

Välkommen på workshop med S-programmets kollegium 10.6 kl.18-20.30. Workshopen är en introduktion i utbildningsfilosofier som är aktuella för S-programmet just nu och metoder och tematik som programmet kommer att jobba med i framtiden.

Workshopen arrangeras av LUST i samarbete med FSS och riktar sig till professionella skådespelare och scenkonstnärer. Workshopen arrangeras enligt rådande pandemirestriktioner, i första hand på Eskus i Södervik. Ifall restriktionerna inte möjliggör fysiskt deltagande, kommer det även att finnas möjlighet att delta i workshopen digitalt. Deltagarna meddelas om detta. Workshopen är gratis men har begränsat deltagarantal och kräver förhandsanmälan till lustrf@gmail.com  

Aune Kallinen är professor i skådespelarkonst på svenska vid Konstuniversitetets Teaterhögskola sedan 1.1.2021. Kallinen har utexaminerats som magister i teaterkonst från Teaterhögskolans utbildningsprogram i regi 2002. Hen har en lång karriär bakom sig både som pedagog och kulturarbetare inom performativ konst och teater. Innan hen utnämndes till professor verkade hen som lektor i nutida performance vid Teaterhögskolan och som direktör för centret för gemensam undervisning. Kallinen betraktar skådespelarkonsten via kroppslighet, olika slags relationer och samhälleliga betydelser. 

 

— Lust

Elisa Makarevitch – Om sälar och själar

Det forskningsbaserade kollaborativa konstprojektet Stjöit sjielin – Fix the Seal undersöker missförstånd och sprickor i förhållandet mellan gråsälar och det österbottniska kustsamhället. Projektet som egentligen skulle handla om ritualer snöade istället in på sälar. Det här mycket tack vare slumpen men också tack vare en träff i Svenska Litteratursällskapets arkiv.

Plötsligt får jag och min partner Roee Cohen upp en fil med namnet “Faraos folk” från 1944. De prydligt handskrivna intervjuerna i svag blyerts avslöjar att Närpesfiskare trodde att gråsälarna egentligen var Faraos soldater som Gud straffat och förvandlat till sälar. Sälarna placerades i Bottenviken där de fortfarande väntar på domedagen. Då ska förbannelsen hävas och sälarna bli människor igen. Om man lyssnar riktigt noga kan man fortfarande höra sälarna ropa “Faar- aoo, Faar-aoo”.

Fyndet känns som en guldgruva. Berättelsen är tillräckligt absurd för att skapa diskussion. Kopplingarna Mellanöstern, Österbotten, folkloristisk mytologi och bibliska missuppfattningar känns rätt för oss som konstnärsduo med förkärlek för missförstånd, temat tillhörighet och med rötter i Österbotten och Israel. Att dessa samma Bottenvikssälar i dag är till stort besvär för yrkesfiskare (som ser dem som fräcka och tjuvaktiga rivaler i kampen om fiskefångsten) ger känslan av att vårt projekt utformat sig självt.

Vi besluter oss för att stämma träff med yrkesfiskare och andra fiskeföretagare i Österbotten. Yrkesfiskaren Gustav Granfors i Kaskö har inte hört förvandlingsmyten tidigare men blir inte förvånad när vi återger den för honom. Här följer ett utdrag ur den intervju vi gjorde i juni 2019.

Gustav: Jaha, nä ja ha int hört men man kan no tro e så ilak som di e.

(skratt)

Elisa: Hör tänker et tå?

Gustav: Di straffar ju oss. Som e fiskare. […] Di ha ju endra beteende å däför e di problem. Du kan ju som itt skrem bort dom. Förr då di hörd ett båtlljud så stack dom. Men nu kommer di! Di vet he betyder ju mat he. Däför ska e bövas skjutas myki å skrem dom. Så di vet dide att då di hör ett båtljud så ska di stick iväg. He böv ju int död dom men e e hede smallase. Så di buri lär se fö di lär se jäkla fort. Som me dide laxfällor som di ha sälsäkra. Nu går di ju int in i dide fällor utan di väntar i öppningen. Sälin ligger där som en vakthund. […] Di ha lärt se systeme. Hede tala ju farsan å faffin om å. He et så jäkla viist djur hede så du får aldri e utrota för di lär se snabbare än meniskon.

Vi noterar att mänskliga drag projiceras på sälen i ett försök att göra den till en jämbördig part i konflikten om fiskfångsten. Det här är i och för sig inget unikt för just sälen men vi tycker att denna humanisering som ett maktverktyg är intressant i sig. I en artikel på Svenska Yles webbplats 2018 benämns till exempel sälen som “fräck” och “aggressiv” när den äter upp yrkesfiskarnas fångst.

De mänskliga dragen återkommer i så gott som alla myter vi får fram om sälarna. Ett exempel på sälens närhet till människan är att många äldre svenska dialekter uttalar ordet säl som själ. Ett annat exempel är att sälen genom tiderna setts som en mytologisk varelse som är till hälften människa och till hälften djur.

Mermen or mermaids and seal-people, as well as seal-people and Finn-people, are confused in the minds of some informants. Seals of the larger kinds, called “haf-fish,” were credited with the power of doing people harm or bewitching them. In some cases they were Finn-men in seal-form. […] Some claim that each Finn possessed a seal-skin garment, covering, or envelope wherewith he clothed or enclosed himself when he went into the sea.
– Ur “Water-Beings in Shetlandic Folk-Lore, as Remembered by Shetlanders in British Columbia” av antropologen James Alexander Teit 1918.

Vi vill träffa dessa sälmänniskor. Vi vill se dem transformeras och skifta form. Vi gör en utlysning på Facebook där vi ber människor som äger sälskinn att ta kontakt med oss. Mötena dokumenterar vi i en videoperformans som får namnet Locating the Finnfolk.

Vi bestämmer oss för att försöka medla i konflikten mellan människa och säl. Vi återvänder till transformationen som verktyg och försöker skapa en ritual som ska häva förbannelsen. Slut på fiskedispyt? (Vi undanber oss dock ansvaret för vart potentiellt 30 000 före detta Östersjösälar, numera människor, ska ta vägen).

Vår performativa inramning blir den urgamla österbottniska ritualen omlagning. Enligt de nedteckningar folklivsforskaren Valter W. Forsblom gjort på 1920-talet, är omlagning en magisk läkekonst som förvandlar det onda till gott igen. Hos både människor och djur.

Fiskeföretagarna Lena och Martin Talvitie i Malax (bekanta från videoteasern högst uppe i denna text) gillar våra avsikter. De förhåller sig ändå skeptiskt till själva omlagningen. Här följer ett utdrag ur vårt samtal i juli 2019.

Elisa: Kva tror ni om en tårdde Omlagning fö sielan?

Martin: Int funkar e på säälin. He jär itt e. För att e je annorlunda me djur som du har runt de. Sälin gar ondan meniskon. An sjonker nier ynjy vatenyton han. Tå an je undi vattenytan så je an fösvånni fö menniskon.

Roee: To maybe find a closing to this discussion. Would you like to describe a solution that you think could solve this problem?

Lena: We have to get the seals more afraid of human beings again.

Roee: Do you have an idea of how to do it?

Lena: Poff, poff. Or dynamite.

(stort skratt)

Martin: Ja, om man sku få önsk så sku man önsk se en epidemi. En epidemi tar ju ungefär 85% oåv ett bestånd. Tå jellär ju, 15% je nestan allti resistent. Tå lömnar e 15 %. Inom djurvärlden.

—–

Bakom Stjöit sjielin – Fix the Seal står ny media-konstnären Roee Cohen och skådespelaren Elisa Makarevitch. Övriga medverkande: Lucio Celomundo, Johan Esch, Michaela Esch, Gustav Granfors, Mikael Hällström, Katarina Norrgrann, Anita Storm, Lena Talvitie och Martin Talvitie.

Projektet stöds av Centret för konstfrämjande, Svenska kulturfonden, Svensk-Österbottniska samfundet och Teaterstiftelsen Vivicas Vänner.

Stjöit sjielin- Fix the Seal ställdes ut på Black Box Genesis Art Space i Vasa i februari 2021. Projektet skulle även ha ställts ut på Asbestos Art Space i Helsingfors i både mars och december 2020. Det här blogginlägget innehåller två av projektets sammanlagt sex verk.

Källor:
Faraos folk, m.m. (1944). Insamlat av Johan August Södergrann. Svenska litteratursällskapet: SLS 576

Forsblom, V.W 1927. Finlands svenska folkdiktning VII. Folktro och trolldom. 5. Magisk folkmedicin. Helsingfors, Svenska litteratursällskapet i Finland

Teit, J. (1918). Water-Beings in Shetlandic Folk-Lore, as Remembered by Shetlanders in British Columbia. The Journal of American Folklore, 31(120), 180-201. doi:10.2307/534874

https://svenska.yle.fi/artikel/2018/01/09/forskare-salarna-har-inte-okat-utan-de-har-blivit-smartare

— Lust

Ole Øwre – Om läsnycklar och andra komponenter

När teatrarna förblev stängda under våren beslutade arbetsgruppen bakom «Manning är fri» att strömma live. Det gav möjligheten att dekonstruera teaterhändelsen med ändamålet att rekonstruera texten och hur vi läser narrativet om Chelsea Manning. Foto: Roee Cohen
När teatrarna förblev stängda under våren beslutade arbetsgruppen bakom «Manning är fri» att strömma live. Det gav möjligheten att dekonstruera teaterhändelsen med ändamålet att rekonstruera texten och hur vi läser narrativet om Chelsea Manning. Foto: Roee Cohen

“Good morning,

I am your audience.

The audience has been sleeping.

You are free to look in all directions,

Hearing whatever you want to hear.

Haven’t you heared it, I said. The audience is the new protagonist.

It’s all up to the audience now. I’ve taken over the production of meaning​

And coherence and beauty and the whole package”1.

I arbetet med föreställningen «Manning är fri»: Vad behövs för att initiera tittarens process? Ändamål: Att ge läsnycklar. Att publiken inte jagar mina påståenden.

Den här texten består av komponenterna tid, förtroende och geometriska figurer.

«Manning är fri» är en kronologisk dokumentation av liv och handlingar. Texten är en dokumentär med fiktiva assosiationer, texten är en kör av människor som gör entré men försvinner lika fort som de kommer. Texten är en aktör med «många hattar».

Att göra «Manning är fri» är att se på restriktioner som en tillgång. Det finns oanade möjligheter i att publiken inte får närvara. Texten om «sanningsberättaren» (inom citationstecken, en översättning av truth teller, läsaren kommer jaga mina påståenden) görs i en svart liten låda, på Teater Viirus, med endast fyra närvarande – en föreställningstekniker, en streamansvarig, och en cinematograf och en skådespelare i samspel mellan kablar, skärmar, och printade manussidor med notater som «crescendo», «staccato», «ny tanke», «kameran börjar sin resa».

Vi är komponenter i aktion, alla berättar rum och kropp på sitt sätt. «Manning är fri» är inte enbart skådespelarens domän, det sku isåfall platta till berättelsen. Substansen ligger någon annanstans.

Jag tänker på kronotopen, som Michail Bachtin definierar den: Förhållandet mellan tiden och rummet och hur det i sin tur är det som ger ett narrativ substans. Jo, Bachtin litteraturvetaren men scenkonsten är granne med litteraturen.

 “In the literary artistic chronotope, spatial and temporal indicators are fused into one carefully thought-out, concrete whole. Time, as it were, thickens, takes on flesh, becomes artistically visible; likewise, space becomes charged and responsive to the movements of time, plot and history. This intersection of axes and fusion of indicators characterizes the artistic chronotope”2

Så hur skapar vi de läsnycklar som behövs för «Manning är fri», hur förkroppsligar vi tiden och rummet?

Allt och alla ges ett förtroende. Lita på att texten lämnar utrymme för annat att ta plats. Lita på att skärmarnas timing är lagom komiska och allvarstunga. Lita på att kameran fångar upp konstpausen, som ger en förskjutning i andningen, lita på att just denna förskjutning öppnar upp andra konnotationer till ord som «offentliggöra», «försöka», ord som annars knappt konnoterar någonting. Lita på att tiden i det digitala rummet inte tar slut. Lita på att tittaren upplever mellanrummet, rummet som uppstår mellan aktören och den gröna tejpen ovanför kamerans lins. Lita på att Vimeo – guden över alla gudar – är på vår sida.

Vi insisterar på tidens föränderlighet på samma sätt som vi insisterar på kroppens och rummets föränderlighet. Ena ögonblicket är föreställningen två timmar, i det nästa är den tio minuter. Ena ögonblicket är det min kropp, i det nästa tillhör den någon annan. I ena ögonblicket är rummet en svart låda, sedan universum. Lita på att koncentration som begrepp finns förkroppsligat där ute bland x antal strömningar.

Att ge kameran tid och rum för att fokusera blicken, att betona kamerans agens (eller är den ett verktyg för cinematografen?), att betona cinematografens agens skapar ett mellanrum, övergången från én komponent till en annan där mening produceras. Produktion av identitet. Övergången från én identitet till en annan. Att vara mellan identiteter. Komponenternas identiteter. Ändamål: att skådespelaren (skribenten) och åskådaren (läsaren) inte känner, tänker och tror likadant.

Vi lämnar texten och går in i kamerans blick, in i narrativet. Vi öppnar upp narrativet från alla vinklar som var det en oktogon.

Sceniska komponenter i handling, live – digitalt – är produktion av mening, sammanhang, skönhet. Sedan är det upp till publiken.

Ole Øwre

1. Trine Falch: False awakening, lecture. “Monsters of reality”, Dramatikkens hus 2012.
2. Bachtin, Michail; Holquist Michael (1981) (på engelska). The dialogic imagination: four essays. University of Texas Press Slavic series, Austin.

 

— Lust

Om feedback – funderingar efter LUST / DEMO#3

LUST / DEMO – en festival för halvfärdiga idéer ordnades för tredje gången på Reprum i Helsingfors 10.10.2020. LUST har bett festivalens diskussionsledare Per Ehrström att fortsätta samtalet i textform tillsammans med Mari-Helen Hyvärinen och Ole Øwre som bägge presenterade varsitt halvfärdiga verk under festivalen.

Syftet med LUST / DEMO är att erbjuda en plattform och ett kollegialt forum för att utveckla halvfärdiga idéer för sceniska verk, inspireras och komma vidare i en konstnärlig process. Festivalen är till för demon eller presentationer av verk och koncept, inte för föreställningar som redan är långt inne i en repetitionsperiod. Varje demo/presentation får vara högst 25min. Därefter är det diskussion och feedback i ytterligare ca 25min. 

Per: Jag fungerade som moderator under demofestivalen och vi använde oss av Das Arts metod för feedback. Tillfällena har strävat till att vara konstruktiva och inspirerande och att genom en kollektiv dialog med såväl åskådare som konstnär ge konkret feedback på projekten som deltagarna presenterat. Ni båda deltog för andra gången med en demo: Du, Ole, deltog med ett material som du vidareutvecklat från en tidigare demo under demofestivalen 2019. Du, Mari-Helen, med nytt material båda gångerna. 

Mari-Helen, man kunde se på din demo under årets festival som ett sätt att påbörja en process, du hade en del idéer som inte ännu hade en specifik form. Hur kändes det att få feedback så tidigt i en process? 

Mari-Helen: Jag fick massor med härlig, användbar och nyttig feedback. Det var spännande att en väldigt stor del av feedbacken vibrerade med och stärkte de idéer som jag själv har om föreställningen jag vill göra. Vid flera talturer tänkte jag tyst för mig själv: “Ahh det där är precis vad jag vill göra eller prova i min föreställning.” Så på det stora hela, kan jag säga att det var en väldigt stärkande och kraftingivande feedback för mig.

Det talades en del om ingången till temat, ur vilken synvinkel jag ska undersöka det och jag upplevde en önskan om ett tydliggörande avgränsande. Jag har funderat mycket på det här. Temat jag utgår ifrån väcker så många olika tankar och associationer, och även efter feedbacken kände jag mig väldigt sugen på att gå emot den här önskan och istället för att avgränsa, maxa och medvetet skapa förvirring. Under ett första möte med mitt arbetspar diskuterade vi det här och gick igenom olika ingångar och associationer. Jag tror vi kommer hitta en rolig och fin balans gällande utgångspunkt, att välja och avgränsa och att skapa kaos och förvirring.
 
Det var ganska frigörande att presentera min idé i ett så tidigt skede. Jag kände att jag inte behövde ta så mycket ansvar, utan bara ge mig hän, berätta, förklara och testa, för att se vart det barkar. Jag hade bestämt mig för att göra en performativ början, för att sedan övergå mer i att muntligt presentera min idé. Men mitt i demon märkte jag att idén for iväg med mig och jag visste inte längre om jag var kvar i någon autofiktiv karaktär eller om jag övergått till att vara mig själv som försökte förklara. Det var bara att köra på, och det var jätteroligt. Under feedbacken var det fint att höra att både det jag planerat och det som skedde i misstag av bara farten, hade mycket scenisk potential. Demon och feedbacken både stärkte och fördjupade idéer jag hade från förut och gav mig nya tankar om föreställningsformatet.

Per: Jag kommer ihåg att du önskade att vi skulle diskutera för vilken målgrupp den färdiga föreställningen kunde rikta sig till.

Mari-Helen: Jag ville ha tankar angående målgrupp, för att jag själv ibland inte vill ha en så starkt kategoriserad målgrupp. Med den här idéen har jag känt för att gå emot målgruppstänket, eftersom jag tycker att temat kan intressera en ganska bred skara människor, och att föreställningen inte nödvändigtvis behöver varieras för olika målgrupper. Det var intressant att höra publikens tankar om vem det här kunde rikta sig till.

Per:  Gav feedback situationen dig några tankar om hur du ska fortsätta arbetet med det nya materialet du presenterade?

Mari-Helen: Jag tycker mig ha en ganska bra bas att gå vidare ifrån. Jag och mitt arbetspar håller på att fördjupa och förtydliga idéen. Jag har redan en del tankar på hur vi ska lägga upp en arbetsplan och hur processen kunde tänkas se ut. Till näst blir det att hitta ett konstnärligt team, finansiering, scen och möjliga samarbetspartners. Jag vilar i en skräckblandad förtjusning inför det hela. Det kliar i fingrarna att börja arbetet ordentligt och kasta sig ut på denna spännande resa!

Per: Har du planer på att återuppta arbetet med den första demon du visade på demofestivalen 2019?

Mari-Helen: Min tidigare demo utgick från en diktbok. Idén har legat och småsjudit, då jag haft en del annat jobb att stå i. Jag vill ha ett team att jobba med och vill hitta dels någon med en stark känsla för det visuella och en ljuddesigner som kan hjälpa mig att skapa ett landskap att finnas i. Jag skulle också vilja jobba med någon som har kunnande inom rörelse, för att kontrastera arbetet med texten. Så det är fritt fram att höra av sig, om någon känner igen sig i beskrivningarna! Jag strävar till att det blir premiär med detta projekt inom ett par år.

Per: Ole, på vilket sätt har de två olika feedback situationerna påverkat det material som du arbetar med? Om jag minns din första demo rätt så var också den i ett väldigt tidigt skede av processen och det du presenterade var en ganska avskalad berättelse. På höstens demofestival hade föreställningen tagit en annan form och den text du hade skrivit och använde i ditt arbete hade fått en ny och tydlig form. Har du redan tankar om hur du kommer att vidareutveckla ditt verk?

Ole: Feedback situationerna har fått mig att verkligen se mitt eget projekt. Jag började äga projektet på ett helt annat sätt, feedbacken stärkte lusten och kärleken till min föreställningsidé. Första året jag deltog hade jag inget annat än en berättelse. Jag anade att materialet hade potential att utvecklas till en föreställning där men jag hade ingen aning om varför eller vilken riktning det skulle ta. Då var all feedback bra feedback. Sedan har nog min passion för text och röst format projektet på ett sådant sätt att jag själv har velat ge innehållet en tydlig dramatisk, bunden form. 

Årets feedback situation hjälpte mig navigera i min egen process. Jag kände intuitivt vilka förslag, tips och frågor som resonerar inne i mig och som för mitt projekt vidare. Tillfället gav mig även mod att stå fast vid beslut som av några kunde ifrågasättas.

Jag vet kanske inte till hundra procent åt vilket håll jag går med mitt projekt – möjligheterna är fortfarande många – men feedbacken har hjälpt mig se vart jag inte vill gå.

Per: Jag upplever ofta att feedback har just den där avgränsande funktionen: om man får bekräftelse på en specifik idé eller lösning andra blir det lättare att utveckla den, istället för att börja söka nya idéer eller lösningar. Eller så som du säger, man hittar vad man inte är intresserad av. Man kunde också tänka sig att motsatsen till den avgränsande funktionen kunde vara en öppnande funktion, där feedbacken kanske ger en ny synvinkel eller ett annat sätt att se på det egna materialet som i framtiden föder nya idéer eller lösningar. Kommer du själv ihåg någon specifik feedback under tillfällena som har styrt ditt arbete med materialet i någon riktning – en riktning som kanske inte annars hade hittats? 

Ole: Några “ögonöppnare” fanns det vid båda tillfällen. Första gången jag deltog så behandlade någon specifik feedback konstupplevelsen och vi talade om bl.a Stendhals syndrom. Detta var en nivå jag själv inte hade sett den gången, men som ledde till mycket research och nya insikter om varför projektet är viktigt för mig. I år kom det en hel del förslag till vilket format som skulle passa föreställningen, förslag som gick bort från monologformatet jag hade valt för demofestivalen. Dessa förslag har vidgat min syn på hur jag relaterar till texten jag skrivit. Vi får se, kanske förslagen leder till att föreställningen hittar ett format jag inte skulle ha kommit fram till själv men som de facto passar innehållet bättre.

Per: Jag har ofta själv känslan när jag jobbar med något att materialet i sig själv föreslår saker gällande form och innehåll och dessa förslag formas kanske främst utifrån ens egen konstsyn. Det kan vara svårt att veta när man ska följa dessa förslag eller göra ett motförslag – något som inte intuitivt passar materialet. De gånger jag har deltagit med eget material i Das Arts tillfällen har jag ibland fått så kallade motförslag som fört arbetet i en annan riktning. Dock tror jag det är väldigt avgörande i vilket skede av processen man är, om dessa kommer i ett tidigt skede kanske man i någon mån alieneras från sin egen grundidé. Jag undrar ännu hur dessa två feedback tillfällen var annorlunda från varandra, kändes det t.ex. svårare att presentera ett material som var mera färdigt eller var det mera nervöst att presentera en idé som den första gången? 

Ole: Svårt eller nervöst som i tvivel tycker jag inte. Min presentation under årets festival var ändå genomarbetad till den grad att jag hade skrivit, testat och lekt med 20 minuters material, och här existerar ingen jantelag så jag vet att jag gör något jag är bra på. Då var det mera nervöst första gången för att jag enbart presenterade en personlig berättelse, jag hade inga konkreta tankar om vad min idé skulle utvecklas till att bli, fallhöjden kändes jättestor. Jag var givetvis rädd för att åskådarna skulle tycka presentationen blev privat, tråkig, att inte ha potential. Sedan tror jag att Das Arts styrka är att vara konkret, och just därför kan man ge värdefull feedback nästan oberoende av hur omfattande en presentation är.

Per: Slutligen en fråga till er båda, vad är ert förhållande till feedback? Tycker ni om att få feedback eller ser ni det som ett nödvändigt ont för att era arbeten ska utvecklas? 

Ole: Det är en del av jobbet att få feedback, scenkonst är till för någon att reflektera över den. Feedback är alltid jobbigt att ta emot för att en befinner sig i en privat setting då någon ger den. Det ska tyckas och tänkas och språket blir förvånansvärt fattigt. Något är bra, dåligt, skit, roligt. Das Arts sku jag karakterisera som något annat, det är en metodisk feedback som ställer krav till åskådarens språk och perspektiv, och feedbackens karaktär ändrar arbetet från att vara resultatorienterad till att bli processorienterad. 

Per: Jag upplever också att Das Arts metoden också ställer sina krav på de som ger feedback, att försöka sätta ord på det man sett och upplevt kan ju vara väldigt svårt. Personligen tycker jag mycket om formen som används, speciellt det att man förtydligar ur vilken synvinkel man talar. Det både hjälper att hitta en ingång till vad man ger feedback på men också att hitta rätt ord att beskriva det.

Ole: Och – hur befriande det är som aktör att bara få lyssna till feedback. Min uppgift är inte att försvara, eller svara på frågor, berätta om processen etc. Jag ska enkom lyssna.

Mari-Helen: Jag tycker om feedback. Samtidigt tycker jag inte att feedback i sig har något egenvärde, alltså att ge feedback bara för att det hör till. Det är viktigt hur feedbacktillfället är upplagt och att tänka på varför, hur och när feedback ges. På demofestivalen sa du Per, att det är bra att tänka på att feedback är en gåva, vilket var en fin påminnelse. Jag ser det som att det är litet som med mänskliga möten sådär överlag i livet, att det kan vara bra att tänka över om ens kommentar hjälper eller stjälper mottagaren. Är det det senare, så kan det vara bättre att låta bli att kommentera.

Med åren har jag blivit bättre på att utnyttja möjlighet till feedback i ett tidigt skede i processen. Innan ville jag vara ganska klar med min idé, eller ha tänkt rätt mycket i min egen trygga bubbla, innan jag lät någon komma in och kommentera. Numera kan jag tycka att det är väldigt givande att diskutera och bolla mina idéer innan de kanske ens är så klart och tydligt formulerade.
Själv kan jag vara väldigt noga med när, hur och från vem jag tar emot feedback. Eller i alla fall kan jag försöka vara det. Ibland vill jag leda feedbacktillfällena själv, för att verkligen få kommentarer på det jag själv undrar över eller vill utveckla. Jag tycker det är viktigt att respektera verket och idén, att försöka se vad det är autören vill testa, göra och få fram. Ibland kan jag tycka att feedbackdiskussioner går in i något slags “allmängiltiga ramar” om vad som funkar och inte och vad vem skulle behöva, samtidigt som det vi såg i sig inte blir kommenterat. För att scenkonsten ska ha en chans att utvecklas, tycker jag att det är viktigt att inte försöka trycka in en idé i färdiga mallar om vad som fungerar och säljer.

Das Arts tycker jag är ett väldig användbart verktyg för att ge feedback. Som ni, Ole och Per, redan konstaterat, så ställer det krav på feedbacken och tvingar en att fundera på hur en formulerar sig. Ni nämnde aspekten att förtydliga ur vilken synvinkel en talar, alltså att en alltid säger “Som…skulle jag behöva/tycker jag om…” Jag upplever att just den aspekten kan vara väldigt nyttig, samtidigt som jag ibland varit med om att det leder de som ger feedback på villovägar. Vid vissa tillfällen har jag upplevt att det nästan blir lite för roligt att hitta på ur vilken position en talar, eller att det igen för bort fokus från upphovsmakarens idé och det vi sett. Ett kanske dåligt exempel för att klargöra min poäng: “Som pedant saknade jag ordning och reda i föreställningen.”

Det känns som att jag mest nu skriver om mina krav och farhågor med feedback. Det har säkert att göra med att jag upplevt så många feedbacktillfällen utan ett ordentligt upplägg och moderering och därigenom kan se många fallgropar med feedback.
Samtidigt som feedback kan stärka och validera idéer som jag själv har och ge mig nya idéer och tankar, så kan det även ge mig en stark känsla av att jag vill gå emot den feedback jag fått. Jag tycker det är härligt på något sätt, att det kan få en att bli mer säker eller vackla i så många olika riktningar.
Jag jobbar just nu som freelance och det kan många gånger bli väldigt ensamt. Jag har jobbat mycket för mig själv de sista åren, gjort översättningar, åkt runt ensam med min barnteaterföreställning, skrivit, jobbat på idéer osv. Och jag saknar verkligen kontakten till kollegor. Att kunna jobba tillsammans och inspireras av varandras idéer. Det tycker jag är något av det bästa med att jobba tillsammans, att någon ger dig idéer som du kanske aldrig hade kommit att tänka på själv. Därför tycker jag att det är så skönt att få komma till LUST:s demofestival och presentera sin idé. Att få känna att en har ett kollegiat som peppar och stöder, kommer med de där oväntade idéerna, ifrågasätter och förundras. Jag tycker också att det var fint att vi vågade ha olika åsikt då vi gav feedback, och på så vis just undvek en konsensuskultur om vad som fungerar eller behöver utvecklas.

Per: Kanske vi borde försöka bolla våra arbeten med varandra oftare? Att som du säger Mari-Helen, kunna inspireras av varandras idéer och på något sätt jobba tillsammans, trots att man jobbar på olika saker. Kunde man tänka sig att demofestivalen i framtiden kunde utvecklas till demoworkshoppar där man kunde träffas för att tillsammans hjälpa varandra komma vidare i processer? Eller kommer ni på andra sätt som man kunde åstadkomma något liknande?

Ole: Teaterchef vid Malmö stadsteater, Kitte Wagner, demoworkshoppar fram teaterns repertoar tillsammans med teaterns anställda (jag vet inte i hurdan grad eller utsträckning). Det glädjer mig, repertoaren börjar resonera i teaterns anställda via fysisk handling. Jag säger JA till att skapa sammanhang för frilansare, en mötesplats – fysisk, ett ställe att åka till – för idéer, tankar, frågor och gemenskap. Men det måste finnas en vilja bland frilansare till att investera sin tid i detta. Just det är lättare sagt än gjort.

Mari-Helen: Jag tycker absolut att det är en bra idé att hjälpa varandra vidare genom något slags demoworkshopar. Just det där att få jobba tillsammans, fastän man jobbar på olika idéer. Det kunde kanske också vara ett sätt att hitta möjliga samarbetspartners, människor att jobba tillsammans med. Jag känner att jag sedan jag utexaminerats mycket har sökt efter sammanhang, var ska jag verka och hur? Det här kunde vara ett sätt att hitta sammanhang och känna att en har ett kollegiat på ett mer konkret sätt. Det som Ole tar upp är förstås viktigt, viljan att investera sin tid. Jag skulle även tillägga möjlighet att investera tid. Det är ganska mycket som ska till för att ens idé ska börja ge en något slags levebröd, och där kommer vi in på ännu en aspekt som påverkar vilka idéer som når premiär och hur processer ser ut, samt vad som påverkar en frilansares vardag. Det är mycket som ska göras eller görs för bara kärlek till konsten, och det i all sin idealism och skönhet, är ett hårt krav. Men också därför behövs väl sammanhangen och gemenskapen, för att kunna dela med sig och få pepp, stöd, nya idéer och energi.

Text: Per Ehrström, Mari-Helen Hyvärien, Ole Øwre

 

— Lust

LUSTs styrelse 2021!

På höstmötet 25.11.2020 valde LUST en ny styrelse att leda föreningen. Styrelseordförande är Emelie Zilliacus, vice-ordförande Joel Forsbacka, sekreterare Saga Sarkola. På de övriga styrelseposterna sitter Alexander Holmlund, Martin Paul, David Sandqvist och Mari- Helen Hyvärinen.

LUST vill rikta ett särskilt tack till Elisa Makarevitch som avgår som ordförande och till Tom Rejström som varit verksam i styrelsen i många år.

 

— Lust

LUST / DEMO#3 10.10.20 Programmet publicerat

LUST / DEMO#3 – En minifestival för halvfärdiga idéer 10.10.2020 på Reprum, Medelhavsgatan 14-16 (kvarteret Victoria på Busholmen)

Schemat för LUST / DEMO är nu lagt! Varje enskilt moment utgörs av en kortare presentation av arbetsgruppen och en feedbacksession som leds av Per Ehrström, där vi hoppas att publiken medverkar aktivt. Notera att alla presentationer gäller konstnärliga idéer till verk som inte ännu är färdiga. Det betyder också att feedbacksessionerna fokuserar på kollektiv reflektion snarare än utvärdering. Tiderna är riktgivande och inkluderar pauser. 

För att kunna uppskatta mängd för fika och mat samt säkra att publikmängden hålls på en nivå som möjliggör säkerhetsavstånd ber vi om en förhandsanmälan här!

Festivalschema

17:00 Inledning
Presentation av feedbackformat med Per Ehrström
18:00  Ole Øwre: Om röster och triggerpunkter
Ole Øwre presenterar ett projekt där han jobbat med textbaserad scenkonst med musikaliska verktyg. Inför diskussionen undrar Ole vad projektets styrka/ styrkor är om nästa steg är att producera/ förverkliga föreställningen?
19:00 Mari-Helen Hyvärinen: Satansdyrkan
Då jag var liten, läste jag om Satansdyrkare i tidningen Apu. Artikeln förvärrade min ångest, stal min sömn och gjorde mig livrädd för att jag huxflux skulle förvandlas till en satansdyrkare. I vuxen ålder har jag förstått att jag säkert inte var ensam om min rädsla för satansdyrkare och att det på 90-talet tycks ha varit någon slags mediaboom kring just satansdyrkare. Jag är intresserad av att göra en undersökande föreställning om satansdyrkande. Jag vill fundera kring vilka minnen och känslor det väcker i folk, vad det innebär att dyrka satan, hur och varför det behandlats så mycket i media på 90-talet? Vad berättar fenomenet om vårt samhälle, vad vi ser som gott och ont? Varför var det så effektfullt att utge sig som satansdyrkare? Varför kan jag idag skratta åt något, som gjorde mig livrädd som barn? Eller kan jag?
20:00 DEMODISKUSSION: LUST är inne i en utvecklingsfas för att omformulera sig i relation till den ursprungliga visionen för 2020. Hur ser det teaterfält vi vill verka på ut efter 2020? Var kan LUST ha en funktion i att skapa det fältet?
21:00 MAT / FEST
LUST bjuder på dryck och tilltugg! 

LUST / DEMO arrangeras med stöd av Helsingfors stad. LUSTs verksamhet stöds av Svenska kulturfonden, Stiftelsen Tre smeder, William Thurings stiftelse och Gesellius fond

 

— Lust