Projektets horisont: om skapandets temporalitet – av Bojana Kunst

Texten är en förkortad version av en essä först publicerad i Nr 149–150, vol. XXVII – Höst 2012-  Maska, Performing Arts Journal ). Svensk översättning av Kaneli Kabrell

 

I

Under de senaste decennierna är ett av de förmodligen vanligast förekommande orden bland konstnärer, producenter och andra kulturarbetare ordet ”projekt”. Konstnärer, forskare, politiker, producenter och andra som arbetar i den så kallade kreativa sektorn förs samman genom det ord som de / vi oftast använder för att benämna det de / vi gör, nämligen “projekt”. Detta ord verkar inte bara vara ändlöst töjbart (det kan användas för att beskriva allt och allting), utan också överväldigande i sin omfattning: alla är involverade i projekt; förmodligen flera samtidigt och på olika platser. Vi avslutar gamla projekt medan vi påbörjar nya; ständigt medverkande i produktionens (och skapandets) obevekliga projektiva rörelse.

 

Men som Foucault en gång sa, kan den rena användningsfrekvensen av en viss idé eller ett visst ord också vara en anledning till ångest: den ångest som kommer just från den (ibland outhärdliga) lätthet med vilken ordet “projekt” tar över beteckningen av olika aktiviteter och sysselsättningar.1 Redan banaliteten och vardagligheten i användningen av termen “projekt” talar för att termen ofta används som en tom betecknare; ett begrepp som undgår att betyda något specifikt, benämna och tillägga något om vad vi faktiskt gör. Kanske används termen pragmatiskt för att beteckna en mängd olika skapanden och göranden. Kanske riskerar jag i så fall att övertolka en rent pragmatisk tillämpning av just detta specifika begrepp för konstnärligt arbete? Svårt att säga. Användningen av ordet “projekt” fungerar som en abstraktion av språket, eftersom dess sanna betydelse aldrig egentligen ställs mot väggen. Begreppet är i direkt anknytning till den märkliga temporalitet som dess användning medför. “Projekt” benämner alltid, förutom en specifik term, också en tidsmässig attityd eller ett läge, där fullbordandet redan antyds i framtidens projektion.

 

En betydande del av vad konstnärer och kulturarbetare gör idag verkar fångas upp i denna oadresserade och obehandlade ”projektiva tid”. Under loppet av den “projektiva tiden” förväntas konstnärer framgångsrikt tackla både realiserade och orealiserade projekt och utöver detta även skapa innovativa projektioner för framtiden. Visionära gärningar av det slaget är emellertid alltid beroende av ett fördelaktigt övervägande mellan nuet och framtiden; projektet kan bara avslutas (eller snarare, projektionen kan bara slutföras) om det ekonomiska genomförandet möjliggör att löftet slutligen kan förverkligas. Den främsta paradoxen här är att man ständigt utmanar konstnärer att fantisera och komma med idéer om framtiden. För att göra detta övar konstnärer sig på sätt att föreställa sig det som ännu inte kommit eller det som ännu inte hänt. Men trots att så många kreativa människor är upptagna av att föreställa sig och utforma förslag för framtiden, lever vi i paradoxalt nog i en tid som är djupt präglad av oförmågan och omöjligheten i att föreställa sig och skapa politiska och ekonomiska system som skulle skilja sig från de vi redan har.  

 

I sin diskussion Fate Work berättar Stephano Harney och Valentina Desideri om hur vårt nuvarande förhållningssätt till framtiden har påverkat vår föreställning om arbete.

Under kapitalismen är framtiden ett öppet fält framför oss, som vi kan utforma och konstruera genom vårt arbete. Eftersom vi är dömda till att ha en framtid, är vi dömda till att arbeta, och samtidigt, om du är dömd till att arbeta, är du dömd till att ha en framtid. Ifall du då vill förverkliga dina drömmar måste du arbeta (ständigt antagande att dessa drömmar är något som hör hemma i ett framtida scenario och inte i det nuvarande). Vill du slippa arbeta, måste du jobba lika hårt, för då måste du hitta ett sätt att göra det; du måste ha en plan, en strategi. Vad du än väljer, kommer du att arbeta och du kommer att agera strategiskt och målmedvetet, och därför kommer du att vara produktiv.

För att förändra detta dominerande öde som vill styra framtiden, och därför stannar kvar i det välbekanta, måste denna dubbla maskin av arbete och framtid saboteras, så att den för en stund slutar fungera och öppnar ett utrymme (en nutid), och, senare kommer framtiden att komma.2

 

II.

Det fascinerande förhållandet mellan arbete och framtid understryker den överväldigande användningen av ordet “projekt” i såväl konstnärligt arbete som i kreativt arbete överlag. Denna överväldigande betecknare, som används för att benämna alla slags kulturprodukter och konstnärliga verk, innefattar nämligen en besynnerlig temporalitet som aldrig har lyfts fram eller ifrågasatts. Med detta i åtanke skulle jag vilja reflektera över hur denna särskilda tidsdimension ramar in samtida konstnärliga skapandeprocesser och kreativa samarbeten. “Projekt” har visat sig vara samtidens ultimata gräns för skapande. “Projekt” är också ett namn för en mängd enstaka verk, som blir till i en kontinuitet av oändliga tillägg (tillskott); projektets yttersta horisont kan emellertid aldrig nås eller passeras.

 

I denna besynnerliga kontinuitet är det viktigt att alltid börja om. Efter varje färdigställande finns ett genomslag i vilket något annat måste dyka upp. Det som pågår här är något mycket förbryllande: oavsett den myriad av möjligheter den ger upphov till, projicerar projektet ändå sitt eget slutförande som arbetets yttersta horisont. Men även om denna “projektiva temporalitet” som jag beskrivit i den första delen av artikeln på något vis öppnar upp för möjligheter, frambringar den inte skillnaderna mellan dem: i slutet är det som uppstår alltid ett fullbordande av möjligheter som redan planerats i projektionen.3 Detta är naturligtvis en paradox – i kontinuiteten måste man alltid börja om; men nystarten handlar inte om skillnader, utan om ett till löfte inför framtiden; ännu ett engagemang förpliktat till det som ännu inte kommit. I en sådan temporal dimension uppstår en koppling mellan konstnärers och andra kreativa krafters verk å ena sidan och kapitalismens produktiva processer å andra sidan.

 

Värt att observera här är att konsten genom de nya arbetssätten förlorar sin konstituerande roll i samhället. Konstens roll är nära besläktad med varandets både kreativa och fantasifulla tidsdimensioner, och den insiktsfulla komplexitet som åtföljer dem, vilka är svåra att upprätthålla genom dessa projektiva arbetssätt. Projektiv temporalitet har också en accelererande inverkan på det idérika och kreativa arbetet, och i kapplöpningen om att nå horisonten, kräver den kontinuerlig omformning mot en ny, ännu mer radikal individualisering av subjektet.

 

För att låna Maurizio Lazzarato, spelar kreativitet en central roll i samhället idag, men samtidigt har den aldrig tidigare varit så standardiserad. Detta hänger ihop med faktumet att produktionen av subjektivitet är kärnan i den samtida kapitalismen. “Därtill visar sig produktionen av subjektivitet i den nuvarande ekonomin vara den primära och viktigaste produktionsformen, den ‘varan’ som behövs för produktionen av alla andra varor.”4 Genom denna produktion av subjektivitet beskriver Lazzarato standardiseringen av sociala, affektiva och kollektiva aspekter av den samtida människan, som i dagens kapitalistiska system kan ses tillhöra värdeproduktionen. Konsekvensen av standardiseringen av dessa krafter (eller av mänskliga möjligheter, som Agamben har reflekterat över) är en radikal individualiseringen och homogeniseringen av subjektiviteten. Detta är givetvis nära förbundet med samtida postfordistiska arbetssätt, där språk och kreativitet (men även rörelse och livslångt lärande) är de primära medlen för värdeproduktion.

 

Dessa fynd kan direkt relateras till några av särdragen i produktionen av samtida scenkonst. Intresset för unga scenkonstverk har ökat avsevärt under det senaste decenniet, med utvecklingen av många former av stöd (nätverk, residenser, utbildningsformer, etc.) som en följd. Det finns flera anledningar till detta. Men om vi försöker analysera dem här genom dynamiken i den samtida produktionen och från det konstnärliga arbetets perspektiv kan vi komma till vissa insikter. Intressant när det gäller unga konstnärers status på marknaden är att de nödvändigtvis inte står i strålkastarljuset på grund av de projekt de redan har avslutat, utan på grund av det “löfte” de förkroppsligar gällande deras “unga praktik”: deras arbete väntar ännu på att förverkligas. Det kommer därför inte som någon överraskning att mycket konst idag produceras genom residenser, öppna processer, visningar och pågående arbeten; där ofullbordade, ännu inte avslutade verk – notera dock att det måste vara lovande verk – ställs fram och utbyts, deras värde sätts i omlopp och bekräftas därefter genom detta utbyte. 

 

Detta fenomen indikerar först och främst instabiliteten i samtida konstnärliga värden som kontinuerligt måste förmedlas och testas; och för det andra säger det oss mycket om de verk som unga konstnärer producerar idag. Konstnärer deltar i produktionen av subjektivitet (en lovande, en experimentell, en utmanande, en vågad sådan), som samtidigt, med all sin fantasifulla och kreativa kraft, ständigt befinner sig i ett tillstånd av “experimentell prekärhet”: en arbetskraft som bara är tillsynes välbetald, och som ständigt måste vara i rörelse i form av att resa från residens till residens. Förutom att vara förberedd på livslångt lärande, måste den dela processen av estetisk transformation med sin publik. “Verkets öppenhet” är här inte nödvändigtvis kopplat till komplexitet och varaktighet utan är utsatt för en rigid relation mellan arbete och framtid. Den är föremål för både framtidens utdelning och erkännandet av värden som ännu inte realiserats.

 

I det här avseendet är en fruktbar plats för en formell analys som skulle utgå från exemplet med unga scenkonstnärer det sätt på vilket “experimentell öppenhet” administreras genom projektiv temporalitet och dess i smyg påtvingande radikala experiment- och forskningsprocesser. Till det kan man också lägga den temporala accelereringen hos produktiva subjekt, vilket visar sig genom konstnärernas ställning i dagens samhälle: de är i hög grad individualiserade och självadministrerade autonoma produktiva enheter som alla konkurrerar på marknaden med sin uppräkning av projekt.

 

Denna situation är inte utan sina konsekvenser. När det gäller förståelsen av värdet i konstnärers verk är marknaden inte intresserad av själva verkena, utan snarare av konstnärslivet, eller ännu bättre: av konstnärens liv.

 

Här uppnås den ideala sammanflätningen av liv och arbete genom projektarbetet. Det spekuleras mycket kring värdet av konstnärligt liv i den nuvarande ekonomin, eftersom det konstnärliga livet blir en perfekt modell av modern livsstil, och det är tätt sammankopplat med olika ekonomiska processer (som gentrifiering). Det är inte faktumet att ett konstnärligt liv är fascinerande i sig, utan att just denna sammansmältning av konst, liv och arbete är kärnan i urban markspekulation, utöver populariteten för specifika arbetssätt genom radikal individualisering och projektorienterat umgänge. Problemet ligger dock i faktumet att livet för dem som är involverade i det kontinuerliga projetskapandet inom det kulturella och konstnärliga fältet är djupt påverkade av arbetets projektiva temporalitet. I många fall absorberar den abstrakta totaliteten av ett sådant tillstånd bokstavligen upplevelsen av konstnärligt arbete och skapande, och ger samtidigt upphov till en märklig subjektivitetens temporalitet som är sammankopplat med dess slutförande. Uppräkningen av projekt är därför kopplat till begreppet tidsacceleration.

 

Projektiv temporalitet är nära sammanflätad med den subjektiva upplevelsen av tid. För många upplevs samtida subjektiviteter i allt högre grad som samtidigheten av många projekt, vare sig de är privata, offentliga, sociala, intima eller något annat. Det verkar som om tidsramen för varje enskilt projekt också påverkar rytmen i omformningen av subjektiviteten, som måste vara flexibel, men samtidigt röra sig mot en prestation; en materialisering; ett genomförande. En sådan skiftande och flexibel arbetskraft måste alltid ställa in sig mot slutförandet, mot fullbordandet av det som utlovades i nuet, mot förverkligandet av möjligheter.

 

I anslutning till det här är kanske en sista jämförelse med en annan aktuell problematisk social dimension användbar. Dynamiken i projektiv temporalitet kan sammanfalla med funktionen av skuld i dagens ekonomiska, sociala och politiska relationer. Skuld är, som vi vet, en strategi för att hantera subjektivitetens temporalitet – och projektet i sig fungerar väldigt ofta på exakt samma sätt som skuld gör (även om ordet ”löfte” ibland föredras inom det kulturella och konstnärliga fältet eftersom det skapar en känsla av generositet). Den projektiva temporaliteten av både arbete och aktivitet är också sammankopplad med en accelerering av samma aktivitet, där det oväntade inträffar enbart på grund av kris, utmattning och tillbakadragande; skillnaden mellan de två kanske bara gör sig känd i ögonblicket av bristning och total utmattning. Huvudproblemet med den här typen av ständig rörelse mot ett avslutande och fullbordan är faktumet att vi här inte syftar på kronologisk temporalitet, där en sak följer en annan. Det är inte en narrativ linje. Ett projekt är inte heller en progression; projektionen pågår hela tiden, men vi rör oss faktiskt ingenstans, för med projektiv temporalitet skapas ingen skillnad. I ett projekt skapas en jämvikt mellan nuet och framtiden, i den meningen att det som ännu inte kommit, redan projiceras i nuet.

 

Framtidens möjlighet uppstår endast i balansen mellan de nuvarande maktstrukturerna: projektiv temporalitet anknyts aldrig till den tiden som är ur led; till nuet utan framtid. Det är uttryckligen nuvarande maktstrukturer som får oss att anta att det går att förutse det som faktiskt är oförutsett.5 Just denna balans (eller brist på sådan) är anledningen till att många människor känner att nuet i någon mån försvinner. Således har vi inte bara mindre och mindre tid för arbete eftersom vi är så upptagna av en förutsedd men ännu orealiserad framtid, utan också, tack vare projektiv tid, har konstnärer och andra kulturarbetare faktiskt blivit mer och mer distraherade från det nuvarande arbetssammanhanget. I en sådan situation tycks alla arbetssammanhang vara desamma (särskilt som de i allt högre grad hanteras på samma sätt); skillnaderna mellan olika grupper och samarbetsformer har blivit osynliga; och på så sätt har de också fråntagits sin politiska makt.

 

Med det projektiva arbetssättet abstraheras därtill subjektiviteten från arbetets nuvarande sociala, kulturella och politiska sammanhang; från deras antagonistiska och mångfacetterade former av komplexitet. Parallellt med detta lider samtida arbetssätt av ett faktiskt berövande av tid – en verklig, inte bara teoretisk brist: vi har de facto aldrig tid.

 

Det vi saknar är den faktiska tiden för ett nu, eftersom vi har sålt nuet i utbyte mot en projektöversikt. Ett ständig berövande av varaktighet pågår likaså i vårt samhälle. Ett sådant motstånd mot varaktighet underbygger de nuvarande diskussionerna om kris och begränsningar. Begränsningsåtgärder renar nuet och förkortar tiden av levt liv “i nuet”: det är som om vi tror att endast genom sådana handlingar kommer framtiden att komma och vi att ta oss ur vår kris. Nuet är alltså den skuld vi är skyldiga framtiden: för att leva bättre bör vi inte leva i nuet. Problemet är dock att framtiden aldrig egentligen föreställs på nytt, utan förblir allt hårdare bunden till nuets maktkonstellationer. Först när vi helt enkelt bara kan ”leva” i nuet kommer radikala alternativ att börja blomma igen.

 

Att så många människor ständigt saknar tid är paradoxalt, särskilt när själva övervägandet av ett möjligt projekt anspelar på framtiden. Det verkar som att ju mer ett projekt kan utlova och ju fler möjligheter det finns att fullfölja i framtiden, desto mindre tid har vi till vårt förfogande att bestå i nuet (eller i många olika nutider) och, därmed också mindre tid för att möjliggöra sociala, kollaborativa, politiska eller intima relationer. Det enda sättet på vilket vi upprätthåller en kontakt med vår nutid är genom dess administrativa och direktiva reglering, vilket kombineras med den ständiga utvärderingen och omvärderingen av det vi redan har gjort. Målet är alltid att nå något inom projektets gränser. I den meningen blir projektet vår upplevelses yttersta horisont.

 

Ironiskt nog är ett av de ord som vanligast används i kulturell produktion för att benämna slutförandet av ett projekt (särskilt inom den akademiska världen, men även bland konstnärer) begreppet “deadline”. I slutet av alla projekt finns en dödlig gräns; ett rent fullbordande; en fulländning av kreativt liv, utan någon upplevelse-efter-detta. Samtidigt kan en illusorisk känsla av att allt fortsätter in i evigheten lätta upp denna påfrestning något, eftersom det finns så många projekt att slutföra. Det finns många dödlinjer som ska passeras i denna ”projektiva oändlighet”, samtidigt som framtiden är radikalt avspärrad. Utöver att diskvalificera allt experimenterande med ett bestående nu, tar tidsbrist därför också kål på fantasiförmågan och skapandet av radikala gester. I den meningen är den direkt relaterad till konstnärlig och estetisk praktik, eftersom den reducerar komplexitet, förnimmelsen av mångfald, tillgänglighet och upprätthållandet av motsättningar.

 

Nära relaterat till tidens funktion som ett av de primära objekten för kapitalistisk värdeproduktion och privatisering är ett projekts beräknade tidsram. Temporalitet är kärnan i produktionen av skillnad. Det är materialet för social och estetisk förändring. Det är just denna potential som minskar i många samhällen idag, som en följd av det administrativa genomförandet av möjligheter och som projektiva spekulationer kring en planerad men ännu inte upplevd framtid. Konstproduktion och skapande måste därför ompröva förhållandet mellan temporalitet och dess produktion, och hitta nya sätt att driva tiden “ur led”; ut ur den spekulativa balansen mellan det som är och det som ännu inte har kommit.

Prof. Dr. Bojana Kunst har studerat i Ljubjana, Slovenien, och är professor vid  Institute for Applied Theatre Studies / ATW – Institut für Angewandte Theaterwissenschaft, Justus-Liebig University Giessen.

1.Michel Foucault, The Order of Things (Oxford: Routledge, 2001).

2.Stefano Harney och Valentina Desideri, Fate Work: A Conversation, ännu opublicerade, privata anteckningar.

3. Användningen av ordet “projekt” kan också lyftas fram med hjälp av Gilles Deleuze och hans konceptualisering av skillnaden mellan faktiskt och möjligt: projektet kan bara avslöja det möjliga; det tillhör inte det faktiska. Möjligheten är redan implementerad i den. I den meningen hör den inte till hemma i förändringens domän.

4.Maurizio Lazzarato, The Making of the Indebted Man: An Essay on the Neoliberal Condition, (Cambridge: MIT Press, 2012), 16.

5. Vi kan återigen göra jämförelsen med skuld—skuld är nämligen beräknelig framtid. Det är ingen slump att skuld förstås som tidsstöld. Skuld måste neutralisera tiden, eftersom varje potentiell deviation från gäldenären måste läggas åt sidan. Förstått såhär kan man säga att skulden förändrar ett samhälle till ett samhälle utan tid. Ur Lazzaratos The Making of the Indebted Man: An Essay on the Neoliberal Condition (Boston: MIT Press, 2012).



— Lust

ANMÄL DIG TILL LUST / DEMO#5

Fyra halvfärdiga verk presenteras på årets demofestival!

LUST / DEMO#5 – en minifestival för halvfärdiga idéer

3.12.2022 kl.15.00 på ESKUS – Performancecentrum
Gasverksgatan 1/33, Södervik, Helsingfors

LUST / DEMO är en plattform och ett kollegialt forum för att utveckla halvfärdiga idéer för sceniska verk, inspireras och komma vidare i en konstnärlig process. Tillställningen är gratis, men har ett begränsat antal platser. Efter demo-presentationerna övergår festivalen i LUSTs och Hangö Teaterträffs gemensamma lillajulsfest! Anmäl dig här!

Varje enskilt moment utgörs av en kortare demopresentation av arbetsgruppen och en feedbacksession som leds av Per Ehrström, där vi hoppas att publiken medverkar aktivt. Notera att alla presentationer gäller konstnärliga idéer till verk som inte ännu är färdiga. Det betyder också att feedbacksessionerna fokuserar på kollektiv reflektion snarare än utvärdering. Tiderna är riktgivande och inkluderar pauser.

PROGRAM

15:00 DEMO –  Trädgården – Anna-Sofia Nylund, Sara Grotenfelt, IIda Hägglund
Föreställningen undersöker människans förhållande till naturen, till stället där människan kontrollerar den och gör den till sin. Trädgården. I verket ifrågasätts den maktbalans som finns mellan människan och trädgården. 

16:00 DEMO – Pojken och Ankaret – RITO / Tobias Aksdal, Tobias Carlsson, Richard Lidberg
Texten baserar sig på den verkliga livshistoria till Martin Simon Hjort. Hans föräldrar var överlevare från koncentrationsläger och kom till Stockholm efter andra världskriget. Vid 3 års ålder placerades Martin i ett fosterhem. Ett hem fyllt av sprit, hot och våld. En pjäs om att vara överlevare till överlevare. 

17:00 DEMO – Mannerheim sisters – Mathilda Kruse, Oksana Lommi
Mannerheim Sisters är en idé på en scenisk föreställning skapad och framförd av skådespelarna Oksana Lommi och Mathilda Kruse. Föreställningen är en fiktiv berättelse som baserar sig på Gustaf Mannerheims döttrar Sophie Mannerheim och Anastasie Mannerheim. Genom systrarna Mannerheims liv utforskar vi teman som syskonskap, romantisk kärlek mellan kvinnor och sökande efter trygghet i en kaotisk värld. Föreställningen blandar ett abstrakt undersökande med ett mer traditionellt scenspråk och vi rör oss mellan ett fysiskt berättande och textbaserade scener. 

18:00 DEMO – Deep –  Antonia Henn, Katja Iliana, Axel Ridberg
Föreställningen som går under arbetsnamnet DEEP är en återskapad fantasi om ett liv djupt under havets yta, långt ifrån livet på land. Verket handlar om fantasier, döden och längtan till vila.

19:00 MAT / SAMMANFATTNING

20:00 JULFEST MED LUST OCH HANGÖ TEATERTRÄFF

 

— Lust

LUST / DEMO#5 – En minifestival för halvfärdiga idéer 3.12 på ESKUS

Välkommen att delta med en demo av ett verk, eller en presentation av en konstnärlig idé. Du kan anmäla din demo fram till 24.11 (eller tills platserna är fyllda), varefter vi publicerar programmet och öppnar publikanmälan. Vi rekommenderar ändå att anmäla sitt verk så snart som möjligt.

Syftet med LUST / DEMO är att erbjuda en plattform och ett kollegialt forum för att utveckla halvfärdiga idéer för sceniska verk, inspireras och komma vidare i en konstnärlig process. Tillställningen är gratis, men har ett begränsat antal platser. Efter demo-presentationerna övergår festivalen i LUSTs och Hangö Teaterträffs gemensamma lillajulsfest!

LUST / DEMO verkar utifrån följande ramar:

– På festivalen presenteras företrädesvis verk/koncept av arbetsgrupper som består av minst en LUST-medlem*. Soloverk är också välkomna.
– Festivalen är till för demon eller presentationer av verk och koncept, inte för föreställningar som redan är långt inne i en repetitionsperiod. Med detta hoppas vi öppna upp för möjligheten att hitta nya konstnärliga riktningar, nya arbetsgrupper bildas eller gamla formas om kring nya idéer.
– Jämbördig, konstruktiv diskussion, feedback och vilt idéande är en väsentligt del av festivalen.

Praktisk info:

– Varje demo/presentation får vara högst 25min. Därefter är det diskussion och feedback i ytterligare ca 25min. Under dagen reserveras också gott om tid för mindre formella diskussioner.
– Grupperna kan få tillgång till grundläggande ljus- och ljudteknik men ingen större finess. Videoprojektor kan ordnas vid behov, men tanken är att alla demon/presentationer ska kunna göras med samma utrustning och med snabba byten. Eventuell kostym och rekvisita ansvarar grupperna själv om.
– Arbetsgrupperna har möjlighet att få tillgång till repetitionsutrymme innan festivalen. Reptid fördelas mellan anmälda demo-grupper enligt behov och intresse.
– Deltagande arbetsgrupper erhåller ett demoarvode på 200€/arbetsgruppsmedlem för upp till 4 medlemmar.

Vi tar emot anmälningar tills programmet är fullt. Skicka anmälan med rubriken LUST / DEMO 2022 till lustrf@gmail.com Frågor kan riktas till verksamhetsledaren på samma adress.

En anmälningsblankett för publik öppnas närmare festivalen, då vi vet hur mycket publik som ryms utöver de som deltar med eget program.

Varmt välkommen och tveka inte att fråga om det finns funderingar!

*Information om medlemskap hittas på http://www.lust.fi/bli-medlem/

— Lust

LUST på Hangö Teaterträff – För vad behövs teatervetenskap?

PRIS: 0 € LÄNGD: 1,5 H SPRÅK: SVENSKA & ENGELSKA

I februari kom beslutet att teatervetenskapen vid Helsingfors universitet får hålla kvar sin huvudämnesstatus i nuvarande form. Nedläggningen avvärjdes, men endast fram till 2026, varefter situationen fortfarande är öppen för Finlands enda utbildningsprogram i ämnet.

Finland profilerar sig gärna som ett teaterland med ett omfattande skapande fält. Men varför noteras inte behovet av en aktiv akademisk miljö som upprätthåller en aktiv teatervetenskaplig diskurs med historiska och teoretiska kopplingar? Varför prioriteras inte teatervetenskapen högre?

LUST vill bidra till diskussionen om teatervetenskapens framtid i Finland genom att ta upp frågan om vad teatervetenskapen behövs för. Förmiddagen inleds med ett föredrag av teatervetare André Eiermann om hur teatervetenskap används för att skapa scenkonst varefter programmet fortsätter med en kommentar av Hanna Korsberg, professor i teatervetenskap vid Helsingfors Universitet. Slutligen öppnar vi upp för diskussion om hur vi kan bidra till att stärka teatervetenskapen i Finland och frågar också varför ämnet inte har ett svenskspråkigt program?

Medverkande: André Eiermann, Hanna Korsberg, Linnea Stara, Clas Zilliacus
Arrangör: LUST i samarbete med Hangö Teaterträff

André Eiermann har jobbat som professor i teatervetenskap på universitetet i Agder sedan 2018. Han har studerat vid Institute for Applied Theatre Studies i Justus-Liebig-Universität Giessen, Tyskland, och vid Universitet i Bergen, Norge. Eiermann har även jobbat som vikarierande professor på Universität der Künste Berlin (teaterteori och -historia, 2015-2016) och Goethe-Universität Frankfurt am Main (teatervetenskap, 2010-2011) samt som postdoktor vid Justus-Liebig-Universität Giessen (2009-2010 & 2011-2012), där han också avslutade sin doktorsavhandling, Postspektakuläres Theater – Die Alterität der Aufführung und die Entgrenzung der Künste (2009). Eiermann har varit aktiv inom scenkonst sedan 2001, och har som dramaturg samverkat med flera olika konstnärer sedan 2013, både i Norge och internationellt.

Hanna Korsberg har agerat som professor inom teaterforskning på Helsingfors Universitet sedan 2008. Hon forskar bland annat förhållandet mellan teater och politik i Finland. Hon har även skrivit flera artiklar som diskuterar teaterhistoria, historiografi och performance. Hon har varit medlem i International Federation for Theatre Research (IFTR) Historiography Working Group sedan 2001. Hon har även varit medlem i rådgivande nämnderna för Contemporary Theatre Review and Nordic Theatre Studies. Hon är också medlem i Lärarakademin på Helsingfors Universitet.

LUST – Långsiktig Utveckling av Svenskspråkig Teater är en ideell förening som verkar för att utveckla det professionella teaterfältet i Finland med ansats i det svenskspråkiga teaterfältet.

— Lust

Föreningen en början och ett slut – kurs i föreningsadministration för scenkonstnärer

I april ordnas en kurs med fokus på föreningsadministration inom Arcadas öppna yrkeshögskola. Kursen ingår i ett större utbildningspaket inom kulturproducenttstudierna, där den här öppna delen specifikt är planerad i samarbete med LUST för att lämpa sig för scenkonstnärer som sysslar med, eller är nyfikna på föreningsverksamhet. Deltagande i kursen är gratis för LUSTmedlemmar men platserna är begränsade. Bindande anmälan till kursen skickas till lustrf@gmail.com senast 7.3.2022. Icke-medlemmar kan delta i kursen för en kursavgift på 45€ (15€/sp). Anmälningen sker då direkt till adressen maria.back[at]arcada.fi.

Föreningen en början och ett slut (3sp)

Under de senaste 15 åren har kulturbranschen professionaliserats mer och mer på ett administrativt plan. Fler samarbetspartners kräver en juridisk person för att kunna genomföra projekt och även finansiärerna har ett ökat behov av professionella strukturer. Som en lättillgänglig och öppen organisationsform förblir föreningen populär. I den här kursen får du bekanta dig med föreningsarbetets juridiska möjligheter och begränsningar och hur du kan anpassa föreningsstrukturen inom din egen scenkonstorganisation.

Modulen består av 4 närstudietillfällen där vi går igenom följande delar:

  • Föreningen som en juridisk person – vad säger föreningslagen
  • Stiftande av en förening
  • Förvaltning
  • Rättigheter och skyldigheter
  • Litet kring ekonomiförvaltning
  • Och vad sen?

Närstudietillfällena ordnas tisdagar 5.4 och 12.4 kl. 9.30-12, torsdagar 7.4, och 14.4 kl. 13.30-16 på Arcada, Jan-Magnus Janssons plats 1, Helsingfors

En förhandsuppgift inför denna del kommer att publiceras den 21 mars, den kommer också långt att påverka själva innehållet för kursen. Slutexaminationen kommer att påverkas delvis av den förhandsuppgift som publiceras. Mellan de fyra sessionerna finns det kortare uppgifter

— Lust

Astrid Stenius – DEMO-festivalen ett tryggt rum för experiment

Lördagen den 4 december ordnade föreningen LUST rf. (Långsiktig Utveckling av Svenskspråkig Teater) för fjärde gången LUST/DEMO – en minifestival för halvfärdiga idéer på Reprum i Helsingfors.

Konceptet var detsamma som tidigare år. Yrkesverksamma på teaterfältet uppmanades att delta med en demo av ett verk eller en presentation av en konstnärlig idé med anmälan senasti slutet av november.

Syftet med DEMO-festivalen är att erbjuda en plattform och ett kollegialt forum för att utveckla halvfärdiga idéer för sceniska verk, att inspireras och komma vidare i den konstnärliga processen. Festivalen ska vara ett tryggt, experimentellt rum för idésprutor och konstruktiva krafter att mötas utan rädsla för att misslyckas eller blotta sig.

I årets festival deltog två arbetsgrupper: den ena var en grupp från Skärgårdsteatern som deltog med ett utkast till nästa sommars uppsättning, och den andra var Alexander Holmlund som deltog med delar av ett kommande soloverk.

Hela upplägget var inspirerande, stämningen var generös och respektfull.

Det är en riskabel situation för en arbetsgrupp att visa upp sina halvfärdiga idéer, och därför är det en förutsättning att alla som deltar och ger feedback visar hänsyn. Det kräver att alla förstår den sårbara position upphovspersonerna befinner sig i, och det verkade alla på festivalen göra. Det hjälper ju om man någon gång själv har varit utsatt på motsvarande sätt, och det kanske många hade.

Under festivalens gång såg konferenciern Per Ehrström hela tiden till skådepelarnas trygghet och garanterade att feedbacksessionerna höll sig på banan och inte spårade ur i kritiska föreläsningar. Formen var ganska stram – man skulle hålla sig till frågorna som ställdes – men det visade sig vara bra för diskussionen. Ramar kan i förstone se ut som en begränsning när man pratar i grupp, men efter en stund märker man ofta att de inspirerar och för tankarna vidare. Man måste tänka till lite extra, och det är aldrig fel.

 

Skärgårdsteatern sätter upp sagoäventyr

Först ut var en arbetsgrupp från Skärgårdsteatern anno 2022, på festivalen representerad av Antonia Henn, Martin Paul och Emelie Zilliacus, som läste upp två scener och sjöng två sånger ur den kommande sommarens produktion.

Texten dramatiseras just nu av arbetsgruppen med utgångspunkt i en bilderbok. Arbetet är fortfarande i startfasen. I arbetsgruppen ingår, förutom Henn, Paul och Zilliacus, Joel Forsbacka och Astrid Stenberg som den här kvällen var upptagna på annat håll.

Föreställningen kommer att bli ett sagoäventyr för hela familjen. De stora livsfrågorna finns med redan i demostadiet av produktionen: Vad är lycka? Hur ska man leva? Vad är meningen med allt? Huvudpersonens sökande står i centrum av berättelsen. Hen är en sökande, längtande person som utforskar en värld full av överraskningar, emotionella utmaningar och spännande möten. Här finns tankestoff för var och en att bita i, oberoende av ålder.

Det ligger nära till hands att tänka att huvudpersonen i berättelsen är ett barn, fast det inte på något sätt är fastslaget ännu. Den saken avslöjades inte i demon. Men det är ju frågan om en dramatisering av en bilderbok som har en del gemensamma drag till exempel med den franska klassikern Lille Prinsen (1943) av Antoine de Saint-Exupéry. Där ger sig ett sökande barn ut i en främmande värld, träffar olika personer på sin väg och lär sig något om livet. Läsaren får också följa med på resan och förundras tillsammans med barnet. Skärgårdsteatern verkar vara inne på ett liknande spår. Men vänta bara, allt kan ännu hända.Det som presenterades på DEMO-festivalen var ett fragment i process.

Feedbacken på Skärgårdsteaterns demo kretsade mycket kring musiken som hade berört och väckt tankar. Man såg framför sig en visuellt storslagen scenografi föreställande ett skärgårdslandskap, som man bollade idéer kring. Det som också diskuterades var huvudpersonen i berättelsen som publiken på festivalen fick bara mycket få ledtrådar om. I nuläget var hen närmast ett vitt papper, vilket gav bränsle åt fantasin kring bordet. Det filosofiska tankegodset i berättelsen väckte också associationer och frågor, men arbetsgruppen var mycket förtegen när det gällde att besvara några frågor. Olika vägvaldiskuterades, det får stå som en sammanfattning.

 

Alex Holmlunds fantasi känner inga gränser – igen

På den digitala upplagan av Hangö teaterträff sommaren 2020 profilerade sig Alex Holmlund som en skådespelare som leker med förväntningar med föreställningen Torbjörn LIVE. Den gången handlade det om den distansarbetande Torbjörn som av sin sadistiska chef (Ole Öwre) fick i uppgift att lämna in en rapport inom loppet av 20 minuter, en utmaning som blev för mycket för Torbjörn som helt enkelt flydde in i fantasins värld. Det hela var som ett datoranimerat escape room som publiken kunde styra med kommandon via Zoom. Föreställningen klipptes live av Henrik Gullmets och Zoom-kommandona delgavs Torbjörn via trådlösa hörlurar. Det var högt tempo i föreställningen och den var fullpackad med lösa trådar att nysta i.

Kvällens demo är en Power Point-presentation om gängkriminalitet med många referenser till anglosaxisk populärkultur, i synnerhet filmer som kombinerar action med komik. Tankarna går till Guy Richies komedi Snatch (2000) om Londons samlade skurkar som alla är ute efter en och samma diamant och att skjuta skallen av varandra i olika konstellation och ordningsföljd. Brad Pitt gjorde i den filmen en oförglömlig prestation som irländsk bare knuckle-boxare med en bokstavligt talat ofattbar accent.

Holmlunds protagonist är en farlig kille i dunjacka, solbrillor och guldtänder som hamnar i det jobbiga läget att han måste döda sin hemliga flickvän, Cherry, som också råkar vara den officiella flickvännen till hans bästa kompis, Gary. Berättelsen är en återblick i monologform som framförs av Holmlunds rollfigur på engelska med svårdefinierad brytning.

Holmlund kastar sin publik huvudstupa in i en förvirrande fantasivärld där berättelsens logik är glasklar och spänningen påtaglig, men efteråt har man endast en ytterst dunkel föreställning om vad det är man precis har varit med om. Han förklarar ingenting, det är det som gör det. Det är bara ”extra allt”, och så får publiken hålla i hatten helt enkelt.

Diskussionen efteråt handlade mycket om frågetecknen och luckorna i presentationen. Hur många ledtrådar krävs det för att hålla publiken på kroken? Det var givande att höra hur festivalpubliken reagerade på störtfloden av intryck. Alla reagerade, det var egentligen den enda gemensamma nämnaren. Man konstaterade att Power Point-programmet som verktyg, möjlighet och begränsning hade använts på ett fräscht och experimenterande sätt i produktionen.

 

Feedbacken en gåva till upphovspersonen

DEMO-festivalen hade ett tydligt format. Båda arbetsgrupperna gav en kort presentation på 25 minuter var. Efter det följde en feedbacksession som leddes av skådespelaren ochdramaturgen Per Ehrström. Per utgick från en anpassad variant av DasArts-metoden som ursprungligen kommer från teaterakademin i Amsterdam. I korthet kan m an säga att metoden utgår från tanken att feedbacken ska vara som en gåva till upphovspersonen.

Frågorna som ställdes var helt enkelt: Vad såg vi? Vad fungerade? Och: Vad behöver vi mera av? Utgående från de här tre frågorna diskuterade man och Per matade på med följdfrågor där det behövdes.

Publiken uppmuntrades hela tiden att delta, och deltog också, i diskussionen och utvecklingen av idéerna.

Litteraturkritikern Lotta Westerlund och jag deltog också med var sitt halvfärdigt arbete. Vi skrev nämligen varsin recension av festivalen som vi sedan läste upp för deltagarna, vilket ledde till ytterligare reflektioner.

Presentationerna på festivalen var väldigt olika och gav kanske delvis därför upphov till ett givande och idérikt samtal. Situationen kändes unik och nyfikenheten på att se de färdiga föreställningarna är nu väckt.

 

Astrid Stenius

— Lust

LUST / DEMO#4 PROGRAM 4.12.2021 på REPRUM

LUST / DEMO#4 – En minifestival för halvfärdiga idéer 4.12.2021 på Reprum, Medelhavsgatan 14-16 (kvarteret Victoria på Busholmen) anmäl dig HÄR!

Schemat för LUST / DEMO är nu lagt! Varje enskilt moment utgörs av en kortare presentation av arbetsgruppen och en feedbacksession som leds av Per Ehrström, där vi hoppas att publiken medverkar aktivt. Notera att alla presentationer gäller konstnärliga idéer till verk som inte ännu är färdiga. Det betyder också att feedbacksessionerna fokuserar på kollektiv reflektion snarare än utvärdering. Tiderna är riktgivande och inkluderar pauser.

För att kunna uppskatta mängd för fika och mat samt säkra att publikmängden hålls på en nivå som möjliggör säkerhetsavstånd ber vi om en förhandsanmälan här!

Festivalschema

15:30 Välkommen, presentation av feedbackformat med Per Ehrström
16:00 Antonia Henn, Joel Forsbacka, Astrid Stenberg, Martin Paul: Den lyckliga ön
Vi jobbar fram ett manus samt musik för föreställningen Den lyckliga ön för Skärgårdsteatern. Föreställningen behandlar temat identitet genom ett fantasifullt skärgårdslandskap.
17:00 Alex Holmlund: Actionfylld föreläsning-ish om fakking powerpoint
Jag leker med powerpoint och leken är att skapa en föreställning, något underhållande och kännspakt, som kunde spelas upp i mötesrum och auditorium eller teaterrum, och som alltid inspireras jag av film, och kanske spel.
18:00 MAT + fortsatt diskussion
19:00 LUST JULFEST!!!

— Lust

LUST DEMO#4 ordnas 4.12.2021 på REprum

LUST / DEMO#4 – En minifestival för halvfärdiga idéer 4.12 Reprum!

Välkommen att delta med en demo av ett verk, eller en presentation av en konstnärlig idé. Du kan anmäla din demo fram till 24.11 (eller tills platserna är fyllda), varefter vi publicerar programmet och öppnar publikanmälan. Vi rekommenderar ändå att anmäla sitt verk redan tidigare under hösten. Nytt för festivalen 2021 är att vi också ordnar en demopool där det är möjligt att anmäla sig som uppträdare och/eller också att anmäla en idé som du vill testa med andra. Deltagarna i demopoolen får sedan mötas för att se ifall spontana arbetsgrupper kan formas inför festivalen. Info om anmälan till demopoolen längre ner.

Syftet med LUST / DEMO är att erbjuda en plattform och ett kollegialt forum för att utveckla halvfärdiga idéer för sceniska verk, inspireras och komma vidare i en konstnärlig process. Tillställningen är gratis, men har ett begränsat antal platser. LUST bjuder på lite mat och dryck.

LUST / DEMO verkar utifrån följande ramar:

– På festivalen presenteras företrädesvis verk/koncept av arbetsgrupper som består av minst en LUST-medlem*. Soloverk är också välkomna.
– Festivalen är till för demon eller presentationer av verk och koncept, inte för föreställningar som redan är långt inne i en repetitionsperiod. Med detta hoppas vi öppna upp för möjligheten att hitta nya konstnärliga riktningar, nya arbetsgrupper bildas eller gamla formas om kring nya idéer.
– Jämbördig, konstruktiv diskussion, feedback och vilt idéande är en väsentligt del av festivalen.

Praktisk info:

Varje demo/presentation får vara högst 25min. Därefter är det diskussion och feedback i ytterligare ca 25min. Under dagen reserveras också gott om tid för mindre formella diskussioner.
I utrymmena finns grundläggande ljus- och ljudteknik men ingen större finess. Videoprojektor kan ordnas vid behov, men tanken är att alla demon/presentationer ska kunna göras med samma utrustning och med snabba byten. Eventuell kostym och rekvisita ansvarar grupperna själv om.
LUST har hyrt Reprum från 2.12–4.12 och det är möjligt för festivalens arbetsgrupper att repetera i utrymmet innan festivalen. Reptid fördelas mellan anmälda demo-grupper enligt behov och intresse.

Vi tar emot anmälningar tills programmet är fullt. Skicka anmälan med rubriken LUST / DEMO 2021 till lustrf@gmail.com Frågor kan riktas till verksamhetsledaren på samma adress. Anmälningar till Demopoolen riktas till samma adress och rubriceras med LUST / Demopool 2021. I mailet ska ingå en kort presentation av dig / din idé och vad du önskar få ut av att delta i demopoolen (t.ex. få delta som uppträdare i nåt verk / hitta uppträdare att testa halvfärdig idé / metod…). Det går att anmäla sig till demopoolen tills alla platser är fyllda.

En anmälningsblankett för publik öppnas närmare festivalen, då vi vet hur mycket publik som ryms utöver de som deltar med eget program.

Varmt välkommen och tveka inte att fråga om det finns funderingar!

*Information om medlemskap hittas på http://www.lust.fi/bli-medlem/

— Lust

Simon Häger – Om s-programmet då och nu

Torsdagen den 10.6.2021 deltog jag i workshopen Vad gör de riktigt på S nuförtiden? ordnad av Lust Rf. En föreläsning där vi fick bekanta oss med utbildningsprogrammet Skådespelarkonst på svenska vid Teaterhögskolan i Helsingfors. Det utbildningsprogram som jag själv utexaminerades ifrån 2010. Dagen för min utexaminering var en glädjens, men också sorgens dag för mig, ty jag hade kunnat stanna vid Teaterhögskolan för resten av mitt liv då jag trivdes så bra där, men intet kan vara för evigt och jag är således glad över att på detta sätt få taga del av vad de riktigt gör nuförtiden på S.

Professor Aune Kallinen samt lektorerna Stina Engström och Tom Rejström berättade under två timmar huru nämnda utbildningsprogram fungerar, på vilket sätt man arbetar i nuläget och vilka planer det finns för framtiden. Trots att jag själv var rätt trött efter mina repetitioner tidigare på dagen, fann jag det synnerligen intressant att få taga del av dessa beskrivningar. Även om nämnda pedagoger själva stundom gav uttryck för farhågor att inte kunna göra sig förstådda i det de berättade, upplevde jag personligen att jag kunde förstå allt. Sådant som eventuellt föll bort för mig berodde dock inte på pedagogerna utan snarare på min trötthet.

Jag reflekterar över att även Teaterhögskolan lidit hårt under Corona-pandemin, men städse kämpat tappert vidare. Mina tankar går till de studerande och pedagogerna, men också till övrig personal vid Teaterhögskolan. Vilka prövningar de fått utstå i allt detta. Beskrivningarna som professor Kallinen gav gällande Corona-undervisningen och även hur man lyckats hålla inträdesprov denna vår, jag kan inte säga annat än vilka styrkor och vilken framåtanda dessa människor besitter.

Baserat på det jag fick taga del av under workshopen, upplever jag att det under ledning av professor Kallinen, ackompanjerad av ovan nämnda lektorer, tycks finnas en värdefull anda av ödmjukhet och trygghet vid det svenska utbildningsprogrammet. Jag tycker mig kunna urskilja ett mod hos pedagogerna att våga tro på den inre kraft som finns i varje individ och att man respekterar de studerande. Enligt mig kan det finnas en outsinlig källa av material inom varje scenkonstnär, bara vi vågar gå till den för att ösa ur den, men för att kunna göra det måste det enligt mig finnas trygghet i arbetet och att man som skådespelare känner att det är helt i sin ordning att erbjuda allt, också sådant som man exempelvis tvivlar på och att sedan få en realistisk feedback på detta. Levererat på ett sakligt sätt. Jag får känslan av att så sker vid det svenska utbildningsprogrammet idag.

Professor Kallinen verkar besitta värme, nytänkande, respekt för det teaterhistoriska och stor kunskap. Likaså lektorerna Engström och Rejström. Så som jag uppfattar det hela finns det en klar struktur för utbildningsprogrammet och att det i detta också finns utrymme för att låta saker ske samt utvecklas, men också i en samklang med det teaterhistoriska. Jag upplever att man tycks kunna se realistiskt på teaterkonsten genom att inse att allt hela tiden har en rörelse framåt. Utan det som har funnits kan vi inte finnas idag och det stannar inte där, allt utvecklas hela tiden. Ingenting behöver utesluta det ena eller det andra och jag vill tro att det finns utrymme för all slags teaterkonst.

Skulle icke det var det mest berikande för vårt teaterfält? Tänk att få spela allt från klassiker i naturalistisk stil till nyskapade avantgardistiska performativa stycken samt allt vad som där finns före, emellan och efter.

Det tycks finnas en mångsidig plan för vad de studerande får taga del av i utbildningen och på min fråga om Stanislavskij ryms med i det svenska utbildningsprogrammet, blev svaret jakande, följt av en förklaring. Detta till min glädje eftersom jag själv upplever mig i mitt arbete som skådespelare ha stor nytta av nämnda teatermans pedagogik. Professor Kallinen berättade att tillsammans med Stanislavskij samsas även andra metoder och sätt att arbeta, allt detta upplever jag att tyder på en berikande mångfald som jag kan tro alltjämt skall ligga de studerande och teaterfältet till gagn.

Jag önskar att det hade funnits flera deltagare vid workshopen, stundom hör jag i diverse teatersammanhang hur det diskuteras och funderas “vad gör de riktigt på S nuförtiden?”. Vid detta tillfälle gavs det tydliga svar på frågan och till min glädje sades det att dylika händelser eventuellt kunde kan ordnas med jämna mellanrum. Jag hoppas att det så skall bli.

Tack Lust Rf för att ni ordnade detta och tack till pedagogerna vid utbildningsprogrammet Skådespelarkonst på svenska vid Teaterhögskolan för att ni ville berätta vad ni riktigt gör nuförtiden på S.

Simon Häger
Magister i teaterkonst och skådespelare vid Svenska Teatern i Helsingfors
— Lust