LUST rf. (Långsiktig Utveckling av Svenskspråkig Teater) är en ideell förening som verkar för att utveckla det professionella teaterfältet i Finland med ansats i det svenskspråkiga teaterfältet. 2015-2018 är LUST huvudman för projektet Den autonoma skådespelaren DAS.

About the Role of the Performer

Documentation of the Seminar About the Role of the Performer, 6 March Black Box Theatre, Oslo International Theatre Festival 2016

Text by Valborg Frøysnes
Video by Dirk Richard Heidinger

«Der Schauspieler ist tot» she stated confidently while flicking her hair to the side. «Oh, eh, ach so, eh, wie meinst du?» I uttered in my clumsy German. ”The classically trained actor who through his/her craft conveys emotions to an audience, does not have a future”, she answered convincingly. The German director/performer/curator/academic, who I met in Brussels back in 2009 during Kunstenfestivaldesarts, looked at me as if this was not something I already knew. Well, at the time it had become increasingly apparent, that an overwhelming majority of the contemporary work, which were performed at festivals and independent stages throughout Europe, had every type of performer except performers like myself, namely classically trained actors. Children, animals, technicians, people from the street, disabled, elderly, youths, refugees, Nazis, homeless people, singers who do not sing, dancers who do not dance, and the list goes on, had overtaken the trendy and vibrant stages of Europe. When I then later started reading about the post-spectacular theatre, which does not have the performer as an elementary component in its definition of theatre, it would be about time to start to worry about my profession. Was all my hard work the last 10 years a waste? All my daily tongue-twisting exercises, my continuous rolling up and down the spine, my cat stretches, my deep dive into the complex world of Shakespearean language, my well articulated projected voice which carried to the back row, was all this old fashion rubbish, that no one, who concerned themselves with contemporary theatre and had good taste, would even care about? Had my dear craft become an obstacle in order to continue to work with progressive and interesting directors and theatre makers? Did I notice a sensation of being slightly offended? Was the trained actor about to become superfluous?

All these questions might not be as interesting in 2016 anymore. However, there is little doubt that the role of the performer, within theatre and dance, has evolved and changed, and continues to develop in different directions. An actor does not necessarily only embody a character in a narrative, nor does a dancer merely dance a given choreography. The performer might have a function as a co-writer, co-dramaturge, perform as him/herself, perform simple single actions, or only figure as an arranger of the performance. The relation and border between performer-audience is evolving, and at times entirely repealed. The traditional roles of dancer/choreographer, actor/director are also subject to alterations. Some artists work with a flat structure in a collective process, others alternate being the outside eye, whilst others again keep the traditional structure and given assignments.

Together with one of Norway’s most exciting and successful contemporary choreographers, Ingri Fiksdal, we wanted to make a seminar where we could investigate the role of the performer further, how these changes and displacements influence and affect the arts.

We collaborated with Black Box Theatre in Oslo and the seminar took place during Black Box‘s own festival OIT (Oslo International Theatre Festival). The seminar was tied up to the performances during the festival, so that it was not purely a theoretical seminar, but with practical elements to it, as well.

Also, the fact that the University of Oslo have closed down their faculty of theatre studies has resulted in a vacuum within the theoretical performance discourse in Norway‘s capital. This is very unfortunate in a time when theory has become an increasingly important tool for contemporary practitioners.

We invited the following five speakers; Trine Falch, Prof. Dr. André Eiermann, Anders Paulin, Prof. Chrysa Parkinson and Lisa Charlotte Baudouin Lie, all highly respected within their field, to discuss, debate and lecture about the development of the performer. In the intersection between the craft and the conceptual, new areas are explored and discovered. Is the craft and specialisation left behind, and overtaken by other types of expressions and aesthetics? How does the one influence the other, and where does today’s focus lie? We wanted to explore the role of the performer in contemporary performance, theatre, dance and choreography; where we are, where we have been and where we are heading. And ask the question; what can a performer be?

Maybe the autonomy of the actor lies in exactly this question. Not stating what an actor is or should be, but asking the question what an actor can be. Maybe an actor‘s autonomy lies in its curiosity about what one can be, and not what it already is or should be.

In the following you will see a recording of four of the five lectures from The Seminar About the Performer, followed by panel discussions.

Valborg Frøysnes

Supported by:






– Trine Falch (NO) – artist with background in theatre studies (UiB), Verdensteatret and the artist collective Baktruppen. Work includes theatre (writing, directing, acting, stage design), performance art, visual art, and more.

– Prof. Dr. André Eiermann (D) – theatre scholar and dramaturge. Developed the term ”postspectacular theatre” in 2009. Studied and obtained his PhD at the Institute for Applied Theatre Studies at the University of Giessen, Germany. Replaced Prof. Hans-Thies Lehmann in 2010 until 2011 as interim professor at the Institute for Theatre, Film and Media Studies at the Goethe University in Frankfurt am Main. Working as a dramaturge for Heine Avdal and Yukiko Shinozaki, and currently as guest professor at the Universität der Künste in Berlin.

– Anders Paulin (SE) has been directing 30+ productions at theatres as Nationaltheatret in Oslo, Deutsches Schauspielhaus in Hamburg, The Royal Theatre in Copenhagen and Backateatern in Gothenburg. Since a number of years a recurring thematic figure has been non-mimetic performative tools, with a focus on story and performer as interfaces and an idea of the stage as platform for exchange and production of experiences rather than representations. Currently Anders Paulin is working with the accumulative archive /performance Three White Soldiers together with Johan Forsman and the research project Non-Mimetic Peformativity at the The Danish School of Performing Arts in Copenhagen.

– Prof. Chrysa Parkinson (U.S.)- American dancer and teacher, based between Brussels and Stockholm. Parkinson is the head of New Performative Practices at Dans och Cirkushögskolan in Stockholm. She also teaches regularly at P.A.R.T.S. in Brussels, and has worked with artists such as Rosas/Anna Teresa de Keersmaker, Mette Ingvartsen and Jonathan Burrows.

(sorry, no video available)

Lisa Charlotte Baudouin Lie (NO) – director, actor, playwright and writer. Lie trained as an actor at Norwegian Theatre Acadamy in Fredrikstad and as a director at Stockholm Acadamy of Dramatic Arts. She has influenced Norwegian performing arts/live arts through a mix of pop-culture, trash and misanthropical honesty. Lie‘s performance Skogsunderholdning will be shown during OIT on the 5-6 March.


Camilla Eeg-Tverbakk (NO) is a dramaturg and associate professor at the Norwegian Theatre Academy (NTA)/ Østfold University College. She holds an MA in Performance Studies from NYU and an MA in Theatre science from the University of Oslo. She is currently finishing her PhD at Roehampton University/ London on documentary theatre and dramaturgy. She freelances as a dramaturg for theatre and dance companies, has extensive teaching – and lecturing experience. She is the editor of “Dans i Samtiden” (Spartacus 2006) on Norwegian contemporary dance, and has co-edited “Performance Art by Baktruppen, First Part” (Kolon 2009) and “Responsive Listening” (Brooklyn Arts Press 2015) on the teaching philosophy of NTA.

Artistic supervisor:

Ingri Fiksdal (NO) – Choreographer. Artistic researcher at Oslo National Academy of the Arts. Fiksdal has developed internationally acclaimed performances such as Hoods, Band and Night Tripper.

Initiator and coordinator:

Valborg Frøysnes (NO)- actress and theatre scholar. Trained at Rose Bruford College, London. Has a master in performing arts from the University of Frankfurt am Main.

— Lust

Deltagarna i DAS#2 är valda

Deltagargruppen för DAS#2 2016-17 är:

Haje Abrahamsson
Juhana von Bagh
Kajsa Ek
Lina Ekblad
Valborg Frøysnes
Gogo Idman
Elisa Makarevitch
Sara Melleri
Ranjit Menon
Jarkko Partanen
Kira-Emmi Pohtokari
Fabian Silén
Tobias Zilliacus

— Lust

Den autonoma skådespelaren på Hangö teaterträff! Första årets demo-produktion och publicering av andra årets program

Det treåriga projektet Den autonoma skådespelaren (DAS) avslutar sin första årscykel med demo-föreställningar under Hangö teaterträff 10,11 och 12 juni. Vi har också glädjen att publicera programmet och inleda deltagarantagningen av projektets andra årscykel, som inleds hösten 2016 och avslutas våren 2017. Programmet går att läsa på svenska och engelska. Projektet är en del av Svenska kulturfondens strategiska satsning på teaterfältets utveckling.

Projektet riktar sig i förstahand till det finlandssvenska teaterfältet men är även öppet för andra professionella scenkonstnärer. Verksamheten bygger på en serie workshops och föreläsningar med internationellt framstående och nyskapande scenkonstnärer och teoretiker. Workshoparna är endast för deltagargruppen som väljs genom en urvalsprocess medan samtliga föreläsningar är öppna för alla intresserade.  

Den autonoma skådespelaren #2  behandlar den politiska aspekten av skådespelararbete och scenkonstproduktion. Fokus ligger på hur politiska och formmässiga aspekter vävs samman eller separeras i olika postdramatiska strategier inom samtida scenkonst.

Haiko Pfost, känd bl.a. från sitt arbete med brut Wien, fungerar som mentor och kurator för DAS#2. Med sitt breda kontaktnät och sin kunskap om den samtida scenkonstutvecklingen har han lagt ett program som erbjuder deltagarna en sällsynt möjlighet att bredda sin kompetens med nya perspektiv på hur scenkonst kan vara en tillgång för en politisk diskussion i samhället. Årscykeln inleds med en prolog i form av en studieresa till Münchner Kammarspiele i oktober 2016. Deltagarna har där en möjlighet att skapa gemensamma referenser genom ett brett utbud av föreställningar och diskussioner med lokala och gästande scenkonstnärer, dramaturger, kuratorer och producenter.

Årets andra workshop behandlar politisk teater ur ett mer teoretiskt perspektiv med öppna föreläsningar av Trine Falch, som tidigare bl.a. varit verksam i norska Baktruppen och Florian Malzacher som etablerat sig som en av de främsta experterna på den samtida utvecklingen av teater som politisk konstform. Malzacher leder också en workshop på ämnet.

Vårens program aktiverar gruppen bl.a. genom att utveckla och pröva egna strategier under handledning av Wien-baserade God’s Entertainment, kända bl.a. för sin aktionistiska teaterinterventioner i offentliga rum.

Årscykelns tredje workshops leds av den prisbelönta teaterskaparen Yael Ronen, bekant från bl.a. Theatertreffen och Maxim Gorki teatern i Berlin. I workshopen arbetar deltagarna med väldigt privata berättelser som placeras i större politiska sammanhang på ett lekfullt sätt.

På samma sätt som den första årscykeln, avrundas DAS#2 med en avslutande workshop som leder till en eller flera demo-produktioner som visas under Hangö teaterträff 2017. Gruppen arbetar självständigt men får handledning av Haiko Pfost

Den autonoma skådespelaren utförs som ett av de strategiska projekten som stöds av Svenska kulturfonden. Projektets andra årscykel stöds också av bl.a. Goethe institutet i Helsingfors.

För mer information:
Jonas Welander
lustrf at / welanderj at
+358 45 164 6004


— Lust

DAS#2 deadline 30 juni

Den autonoma skådespelaren #2 (DAS#2)

Workshopserie i fem delar | Program för projektets andra cykel | höst 2016 – vår 2017

LUST – långsiktig utveckling av svenskspråkig teater
Curator Haiko Pfost, Produktion LUST/Jonas Welander

Om Den Autonoma Skådespelaren (DAS)
Den autonoma skådespelaren erbjuder praktiska och teoretiska verktyg för skådespelaren att vidga sitt (verktygs-)register som självständig utövare, i det egna arbetet så väl som i det kollektiva. Utgångspunkten för arbetet är deltagarens egen praktik i ett undersökande möte med arbetsmetoder inom den samtida kontinentala teatern, för att fördjupa kunskapen om olika konstnärliga processer och utveckla sig själv som självständig arbetande scenkonstnär. I projektets andra årscykel ligger fokus på den politiska aspekten av skådespelararbete och scenkonstproduktion.

Deltagare som följer hela cykeln har möjlighet att delta i ett avslutande redovisningsprojekt, vilket syftar till att deltagarna prövar sina nyvunna kunskaper i ett ensemblearbete inför publik. För deltagande i slutproduktionen betalas en liten ersättning, vars storlek fastlås då produktionens omfattning klarnat.

Parallellt med serien kan deltagare som följer hela serien be om studio- samtal/handledning kring det konstnärliga arbetet samt råd om finansiering och produktion.

Målsättningen är att samla en deltagargrupp som kan följa hela programcykeln och som både består av LUST-medlemmar och andra verksamma inom scenkonst. Vi eftersträvar en deltagarsammansättning där ca två tredjedelar är LUST-medlemmar och ca en tredjedel professionella (scen)konstnärer med annan professionell bakgrund (t.ex. regissörer, teoretiker, dramaturger, koreografer, scenografer o.s.v.). Till den andra verksamhetscykeln väljs 10-12 deltagare totalt. I samband med workshoparna arrangeras också föreläsningar och annat program som är öppna för alla.

Workshoparna hålls i första hand på engelska men för demo-produktionerna väljs språk utgående från föreställningskoncept. Hela programmet är gratis och för den avslutande demo-produktionen finns en produktionsbudget.

Hur anmäler jag mig?
Vår främsta prioritet ligger i att samla en deltagargrupp som har ett genuint intresse att arbeta med projektets tematik och möjlighet att binda sig till projektets ramar.
Skicka ett ansökningsmail med rubriken: DAS #2 rekrytering, till lustrf (at) Sista anmälningsdag är 30 juni 2016. I ansökan ska följande info finnas:

  • Info om vilka workshopar du kan delta i. Deltagare som kan delta i alla workshoptillfällen prioriteras, men potentiella ströplatser fylls också om sådana blir över. Nämn också ifall du enbart kan delta på dagar/kvällar vid vissa datum samt ifall du är i behov av boende.
  • Ett fritt formulerat motivationsbrev (max 200 ord, på engelska) om varför Du vill delta i workshopserien och din relation till tematiken.
  • kort CV och kontaktuppgifter

I samband med workshoparna arrangeras också vissa öppna tillfällen och kringverksamhet som inte kräver att en binder sig till hela serien. Info om de öppna tillfällena publiceras efter hand. 

Vad förväntas av mig som deltagare?

  • ett genuint intresse för projektets tematik och för att utvecklas som scenkonstnär.
  • att bekanta mig med tematiken för projektet även utanför workshoparna. Projektpersonalen kan hjälpa genom att rekommendera litteratur mm. men det är också välkommet att söka upp eget material.
  • att förbinda sig till programmets ramar och ta ansvar dels för den personliga utvecklingen men också för gruppens gemensamma mål.

Programöversikt 2016-17

Höst 2016
#0 EXCURSION (KammerCampus #7): All inclusive?
Hur Münchner Kammarspiele öppnade upp för nya modeller för produktion och politiskt innehåll.
München, 13–16 oktober 2016, Münchner Kammerspiele

Vi börjar året med att kartlägga fältet och projektets tematik. För ett år sedan, öppnade institutionsteatern Münchner Kammarspiele ytterligare upp för fria produktioner och konstnärliga uttryck tidigare främst synliga på det fria fältet. Teatern har åtagit sig att främja scenkonstens internationalisering och ett starkt innehållsmässigt fokus på det urbana samhällets realiteter.  

Hur funkar det i praktiken att jonglera med en bred vidd av olika format och innehåll? Vad innbär en fri produktion/samproduktion med och hos en väletablerad institution? Vilka möjligheter och risker ingår? Vad innebär det för det återstående fria fältet i München?

Dessa frågor behandlas under träffar med ett brett spann av scenkonstnärer, dramaturger och kuratorer/producenter. Workshopen arrangeras under festivalhelheten  “The Greatest Show on Earth” som erbjuder en möjlighet att bekanta sig med flera av de mest spännande scenkonstnärerna på det internationella fria fältet i en ny form av samarbete. Hur produceras politisk teater på det fria fältet och på en stadsteater?

Helsingfors, 7–10 december 2016 med Florian Malzacher och Trine Falch
2 föreläsningar 3 dagar workshop

#1.1 Consequence Strikes Back – a lecture/performance by Trine Falch
I sin föreläsning frågar sig Trine Falch vad som styr världen – bakterier? Politik? Eller teater? Och vad händer med (politisk) teater när vi inser at magbakterier kan ha ett större inflytande på oss än vad politik har?  

Föreläsningen inleder också en reflektion av hur kausalitet igen kan vara relevant som narrativt verktyg efter att ha varit frånvarande en längre tid. Falch eftersträvar att leka med språk och allvar i hennes kritiska förhållningssätt till det ofta påklistrade begreppet “politisk teater”.

#1.2 Not Just a Mirror – a lecture by Florian Malzacher
Representation av vem, på vilket sätt, och med vilken rätt? Den nyliga krisen som drabbat representation inom demokratin har också drabbat förhållandet till representation i teater. Teater, som länge ansetts vara en politisk konstform, kämpar nu med att föhålla sig på ett relevant sätt till samhället. Föreläsningen belyser en form av teater som försöker engagera sig med samhället både vad gäller innehåll och form, för att skapa en samtida gemenskap där sociala och politiska handlingar kan sättas i rörelse och där samhällsformer i sina existerande eller möjliga variationer blir beprövade, uppförda, expanderade, testade eller t.o.m. upffunna.

#1.3.The Political Actor – Workshop
Workshopen som följer föreläsningen “Not Just a Mirror” erbjuder en fördjupad inblick i hur  teater specifikt behandlar frågor om representation och deltagande på olika sätt – från Lotte van den Bergs “Building Conversation” till Jonas Staals “New World Summit” och vidare till Milo Raus teaterrättegångar. Andra exempel omfattar verk av kollektivet Chto Delat från St. Petersburg, Israeliska Public movement och många fler. Teoretisk inspiration tas från Brecht, Chantal Mouffe och Claire Bishop.

Genom att också utgå från egna verk av deltagarna, diskuterar vi på hurudana specifika sätt teater som format kan vara politisk – till sitt innehåll och till sin form.

Workshopen består av en föreläsning av Trine Falch samt en föreläsning och workshop av Florian Malzacher.

Vår 2017

Helsingfors, 6–10 february 2017, med God’s Entertainment
5 dagar workshop 1 dag presentation

God’s Entertainment eftersträvar att avsiktligt (mal)placera konstens och kulturens uttryck i staden. Avsikten är att skapa ett övergripande utrymme för konst, experiment, växelverkan och frihet. För detta ändamål skapar WRONG DELIVERY en mobil process och förflyttar utrymmen för att öppna upp för nya perspektiv på status, praktisk omarbetning och brytandet av regler. Vi producerar, lastar på och av och levererar. Gladeligen gör vi felleveranser, men vi gör dem rätt. Syftet blir att fylla WRONG DELIVERY med ideer, teser, erbjudanden och störande element för att sedan placera ut dem i staden på ställen de är ämnade för. Vi tror att stadens framtid och komplexitet inte står att finna i stadskärnan, utan i den diversitet som finns i utkanten. “Utkanten” eller “periferin” är inte nödvändigtvis en geografisk plats, utan kan också innefatta aspekter av samhälleliga, sociala eller konstnärliga exkluderanden och ghettoifieranden.

God’s Entertainment är kända för sina provokativa och direkta aktioner och för att hellre pröva olika handlingar innan de identifieras som konceptuell konst. Under den 5 dagar långa workshopen uppmuntras deltagarna att pröva gränserna för sina egna konstnärliga uttryck.

Helsingfors, 24–28 april 2017, med Yael Ronen
1 öppen föreläsning 4 dagar workshop

Under workshopen utgår vi från privata berättelser som placeras i ett större politiskt sammanhang. Deltagarna ombes utgå från sitt eget material – inte för att prata om sig själv, utan för att skapa en ståndpunkt på scenen som på ett lekfullt sätt behandlar historia och berättelser. Fokus ligger inte på fakta, utan på personliga upplevelser och subjektiv uppfattning. Yael Ronen, som redan gästat Theatertreffen flera gånger och vunnit flera priser för sitt arbete, är känd för att tackla politiskt känsliga frågor som många andra skyggar för att behandla. Detta lyckas hon med utan att moralisera, och använder istället ett annat vapen: humor.

Helsingfors 31 maj – 3 juni och Hangö 6–11 juni 2017 med Haiko Pfost
4 + 4 dagars workshop + 2 dagar demo-redovisning och feedback

Deltagarna driver en icke- hierarkisk arbetsprocess, där varje deltagare får göra sin egna sceniska val, men även i spel- situationen påverka föreställningens dramaturgi. Tanken är att utnyttja de prövade metoderna i föreställningsformat. Gruppen arbetar självständigt antingen som ensemble eller i solo-verk med vägledning av Haiko Pfost.

Den autonoma skådespelaren utförs som ett av de strategiska projekten som stöds av Svenska kulturfonden. Projektets andra årscykel stöds också av bl.a. Goethe institutet i Helsingfors.



— Lust

Program for DAS#2 published

The Autonomous Actor (DAS)#2

Workshop series in five parts | Program for the second cycle – Autumn 2016 – Spring 2017

LUST – långsiktig utveckling av svenskspråkig teater
Curated and Produced by Haiko Pfost and Jonas Welander (LUST)

The workshop series The Autonomous Actor provides the participating actors with practical and theoretical tools to strengthen their competence as independent artists, both in their own practice as performers and as a part of a collective. The starting point for this work is examination of the participants’ own practices in an exploratory meeting on general practices within contemporary continental theater, which is meant to provide a deeper understanding of differing artistic processes in order to support their development as independent artists. This year’s program will focus more on the political aspect of acting and producing.

Participants who are present for a full cycle have the opportunity to take part in a concluding final project aimed at enabling the participants to test their newly acquired skills as an ensemble before an audience. The participants of the demo-production will receive payment for the work. The size on the payment is determined by the size of the production that will be determined during the year. In parallel with this series, participants may ask for studio meetings and/or mentoring on their artistic work as well as for advice on financing and production.

The participants will mostly be gathered from theatre professionals connected with the Swedish-speaking acting program at the Theatre Academy of Helsinki (LUST members) but also performing arts professionals with other backgrounds (Finnish-speaking actors’ program, directors, dramaturgs, designers, etc.) are welcome to apply. There will be a total of 10-12 participants in the cycle.

How to apply?

Send an e-mail with “DAS #2 rekrytering” in the subject header to lustrf (at) Application deadline 30th of June. Add the following information:

  • Which of the workshops you are available to participate in. Also mention if you only can participate certain days or hours. We prioritize participants who can commit to the program and participate in all workshops.
  • A letter of motivation (200 words max.) about why you want to participate in this workshop series.
  • A brief CV and contact information.
    For more information please contact lust [at]

What it expected of me as a participant?

  • A genuine intresse of the thematics of the project
  • A commitment to study the thematics of the project outside of the specific workshops. You can ask for recommendations of material from the project staff.
  • To commit to the frames of the project and take responsibility to develop as an independent artist as well as to commit to the goals set by the group.

Program Overview

Autumn 2016
#0 EXCURSION (KammerCampus #7): All inclusive? How Münchner Kammerspiele went about opening itself to new modes of production and political content.
Munich, 13–16 October 2016, Münchner Kammerspiele

This year’s program begins with a stock-taking of sorts. One year ago, the theater Münchner Kammerspiele opened itself up even further to production companies and aesthetics from the independent scene. And it has now made a commitment to promoting both theater’s internationalization and a strong focus on the reality of urban society in terms of content.

How does one manage this tightrope act of differing formats and topics? What do independent production and/or coproduction with and at an established institution mean? What opportunities and risks are involved? And what does this mean for the rest of the independent scene in Munich?

These questions are to be discussed in meetings with a range of artists, dramaturges, and curators/producers. And the three-day event The Greatest Show on Earth represents an opportunity to get to know several of the international independent scene’s most exciting artists in a new form of collaboration. So just how, then, is political theater to be produced in the independent scene and at a city-run theater?

Helsinki, 7–10 December 2016 with Florian Malzacher and Trine Falch
2 public lectures + 3-day workshop session

#1.1 Consequence Strikes Back – a lecture/performance by Trine Falch
In her lecture, Trine Falch asks what moves the world – bacteria? Politics? Or theatre? And: What happens with (political) theatre when we learn that gut bacteria might have a greater impact on us than politics?

It is also the beginning of a reflection on how causality might once again be relevant as a narrative tool after a long period of absence in a performance based context. Falch attempts to play with both language and seriousness in her critical approach to “political theatre” as a label.

#1.2 Not Just a Mirror – a lecture by Florian Malzacher
Whom to represent, in which way, and with what right? The recent crisis of representation in democracy has also hit the representation machine of theatre at its core. Theatre, long considered to be the political art form, now struggles with how to relate adequately to society. This lecture looks at a theatre that seeks to engage with society in both its content and its form, creating a contemporary community in which social and political actions can be deployed and in which societies in their existing or possible varieties can be performed, expanded, tested, or even invented to begin with.

#1.3.The Political Actor – Workshop
This workshop, which follows the lecture “Not Just a Mirror,” takes a deeper look at how concrete theatre tackles questions of representation and participation in complex ways – from Lotte van den Berg’s Building Conversation to Jonas Staal’s New World Summit and on to Milo Rau’s theatrical trials. Other examples include works by the St. Petersburg collective Chto Delat, the Israeli group Public Movement, and many more. Theoretical inspiration comes from Brecht, Chantal Mouffe, and Claire Bishop.

Using existing works by the participants themselves, we will discuss the specific ways in which the theatre medium can be political – in its content as well as in its very forms.

This workshop consists of a lecture by Trine Flach plus a lecture and a 3-day workshop session led by Florian Malzacher.

Spring 2017

Helsinki, 6–10 February 2017, with God’s Entertainment
5-day workshop session including 1 day of presentations

God’s Entertainment seeks to deliberately (mis)place the wares of art and culture and thus plug them into the city, giving rise to an overarching space for art, experimentation, exchange, and freedom. To this end, WRONG DELIVERY forms mobile spaces of implementation and transport, in the process calling for status reversal, practical re-casting, and the breaking of rules. We produce, on- and off-load, and make deliveries. We’re also quite happy to make wrong deliveries. But we do them right. The objective here will be to fill WRONG DELIVERY with ideas, theses, offerings, and disturbing elements, and to subsequently place these in the areas of the city for which they are meant. We believe that the future and complexity of the city is to be found not at its center, but rather in the diversity of its outskirts. “Outskirts” or “periphery” is meant here not necessarily as a geographical location, but should also make a theme of aspects of societal, social, or artistic exclusion and/or ghettoization.

God’s Entertainment is known for its provocative and direct actions and for preferring to try things out before they end up simply being conceptual art. In this 5-day workshop, participants are called on to test out the limits of their own artistic work.

Helsinki, 24–28 April 2017, with Yael Ronen
1 public lecture + 4-day workshop session

In this workshop, the point will be to place personal stories in a larger political context. The participants will be asked to draw on their own material – not in order to talk about themselves, but to use them in formulating a position on stage as a playful way of dealing with history and stories. The focus here will not be on facts, but on personal experiences and subjective perception. Yael Ronen, who has already been a guest of Berliner Festspiele’s Theatertreffen many times and won numerous awards for her work, is known for tackling politically sensitive themes from which most figures keep their distance. She does so in a way that refrains from moralizing and instead makes use of a different weapon: humor.

Helsinki, 1–4 June and Hanko, 6–10 June 2016, with Haiko Pfost
4+4-day workshop session + 2 days of presentation and feedback

The participants form a temporary ensemble and/or work on solo projects. In their activities as a group, they work according to a non-hierarchical collective process in which all members of the ensemble may make their own theatrical choices but at the same time do affect the show’s dramaturgy within the performance situation. The idea is to try out their newly acquired knowledge in actual performing formats. The group/artists work(s) independently and receive guidance from Haiko Pfost.


— Lust

vårmöte söndagen 3.4 kl.15-18

Välkommen att delta på vårmötet söndagen 3.4. kl.15-18. Mötet hålls i Helsingfors, Kronohagen på Manegegatan 1-3 C, summer Heikkilä.

På mötesagendan har vi en genomgång av verksamhetsberättelse och bokslut för 2015 samt diskussioner om LUSTs verksamhet, vision och kommande projekt. Som medlem i LUST har du möjlighet att påverka och engagera dig i hur verksamheten utvecklas och det gör du bäst genom att delta i möten :) Det bjuds dessutom på nåt smått!

Anmäl dig gärna till så har vi koll på hur många vi blir.

Kira-Emma, Jonas B, Tom, Tove, Tinja, Sophia, Elisa och Jonas W

— Lust

Open lecture: Queering the actor, the dramatic text and the theatre- biophilic mixtures 

video stills from the She She Pop performance "Why donīt you dance?",  credits: She She Pop
video stills from the She She Pop performance ”Why donīt you dance?”, credits: She She Pop

Lecture by: Sebastian Bark and Ilia Papatheodorou (She She Pop)

Esitystaiteen keskus 11 April 2016 at 17-20

The lecture is free of charge but with limited seats so please e-mail lustrf [at] to register.

Sebastian Bark and Ilia Papatheodorou will present the work and methods of the Berlin based theatre company group She She Pop. The lecture focuses on performance strategies that are task-based and the use of autobiographical material as a method for the stage.

She She Pop is a performance collective founded in the late 1990’s by graduates of the Applied Theater Studies program in Gießen.  Members are Sebastian Bark, Johanna Freiburg, Fanni Halmburger, Lisa Lucassen, Mieke Matzke, Ilia Papatheodorou and Berit Stumpf.

For She She Pop, the stage is a space, in which decisions are made, various forms of dialog and social systems tested, and grand gestures and social rituals learnt or discarded. She She Pop see it as their mission to explore the social boundaries of communication – and transgress them in a purposeful and artistic way in the protected theatrical space.

Read more about She She Pop at:

The lecture is arranged by LUST as part of the workshop series The Autonomous Actor (DAS). The workshop series aims to research artistic autonomy for actors within contemporary theatre. LUST Association is a non-profit organization working to develop the professional theatre field in Finland through the Swedish-language theatre.

— Lust

Konsten och kritiken en postdisciplinär lördag – Matti Tuomela

Om kosmos

Jag är rätt övertygad om det faktum att Solen kommer att slockna och att universums slutliga öde är värmedöden. Trots det satt jag snällt på dansscenen Zodiaks golv och lyssnade när den svenska koreografen Mårten Spångberg föreläste i sex timmar. Spångberg talade utan anteckningar om konsthistoria, dans, koreografi, Deleuze, Guattari och om en massa annat. Han uttryckte sig begripligt och plockade träffsäkert fram historiska epoker och konstnärer och skapade så en sammanhängande arkeologi över samtidskonsten. Orsaken att jag satt där har att göra med den här essän. Mitt syfte var att samla motivation för reflektioner kring teater- och danskritikens former. Utöver detta bevakade jag samtidsteaterns och -dansens fält under den gångna hösten. I denna essä har jag valt att behandla två verk som jag upplevde på Baltic Circle-festivalen: Anna Paavilainens monologföreställning Play Rape och Post-MJ Era Institution of Consciousness-gruppens föreställning Ruumiinvalvojaiset (övers. Likvaka).

Jag återvänder tillfälligt till världsalltets slutliga öde. Det har uppskattats att universum expanderar i evighet tills rummet blir oförmöget till vilka som helst former av aktivitet eller verksamhet. I denna utveckling är entropi ett centralt begrepp, vilket i vardagsspråk betyder en ständigt ökande oordning och sönderfall. I ett kosmiskt perspektiv innebär det att materian blir sällsynt och att ingenting nytt längre kan skapas. När den sista stjärnan slocknar råder bara evigt mörker. Konst- och kulturfälten fungerar delvis enligt samma logik: de expanderar och faller sönder. Men i motsats till den kosmiska utvecklingen så leder detta inte till ett tillstånd av oförmåga, utan snarare till upptäckten av nya stjärnor och nya konstformer. De nya begrepp som tagits i bruk i konstutbildningarna är indikatorer på detta (till exempel utbildningen för skådespelararbete är numera känd som skådespelarkonst).

Konstens ökande mångfald utgör en utmaning för kritikern och kritikerns kompetens. Vid det här laget är det snarast en kliché inom samtidskonsten att undandra sig definitioner och att bryta ner binära motsatsförhållanden. Uppträdande och åskådande blandas samman. Hela den dramaturgi som tidigare utgjorde ryggraden inom all konst är idag bara en råvara bland andra. Ett stråk av självmedvetenhet löper genom allting, och det finns mer än någonsin av allting – men främst finns det fler kritiker och fler medium för kritik.

Men till exempel i förordet till boken Taidekritiikin perusteet (ung. Konstkritikens grunder) nämner bokens redaktör Martta Heikkilä ett fenomen som kallas för ”kritikens kris”. [1] På ett generellt plan handlar kritikens kris om de digitala mediernas anstormning, och om en minskning av kritikerns auktoritet, och givetvis är det också fråga om pengar och löner. Visst är de centrala aspekter av krisen, men bakom dessa trender verkar också något djupare och bredare – en kulturell epok som genomsyrar individen och samhället.

Dogville – gränserna bleknar bort

Dagens samhälle har många namn. Under föreställningen Play Rape på Baltic Circle-festivalens lördag hade jag upplevelsen av att jag levde i det kontrollsamhälle som efterträder det foucaultska disciplinsamhället. Det framlidna disciplinsamhället bestod enligt filosofen Gilles Deleuze av institutioner jämförbara med slutna rum (exempelvis familjen, armén, fabriken), som formade individerna enligt fasta modeller, som gjutformar. I varje enskild institution rådde en specifik disciplin och ordning. På det viset urskildes de enskilda individernas aktivitet och upptogs samtidigt i den större sakens tjänst. [2] Själv föreslår jag att institutionerna och de slutna rummen i detta fall skulle uppfattas i en mångsidig bemärkelse som ett förhållande som genomtränger all aktivitet.

I det nuvarande kontrollsamhället befinner sig de traditionella institutionerna (de slutna rummen) i kris, de är tvungna att öppna upp sig och utsträcka sig längre i det omkringliggande samhället. ”Institutionerna måste rättfärdiga sin existens på nya sätt och upptäcka nya områden att göra interventioner inom”, hävdar redaktör Jussi Vähämäki i förordet till en bok med intervjuer med Deleuze. [3] Denna utveckling har bland annat lett till att individerna har befriats från de slutna rummens ok. Jag brukar visualisera denna omvälvning med hjälp av Lars von Triers film Dogville. I filmen har de slutna rummen försvunnit och det enda som finns kvar av dem är deras konturer som ritats upp på golvet.

Play Rape återspeglar institutionernas kris både till sitt innehåll och sin form. I sin monolog lyfter skådespelaren Anna Paavilainen upp de underligt ofta återkommande våldtäkterna i teaterföreställningar – teatervåldtäkter. Med hjälp av dem upprätthålls unkna könsstereotypier: kvinnans offerstatus och mannens handlingskraft. I sin monologföreställning frigör sig Paavilainen från teaterinstitutionerna för att rasera deras väggar och avslöja den misogyna traditionen som lever kvar innanför dem. Baltic Circle har profilerat sig som en festival för samtidsteater, och därför kunde festivalen ge Paavilainens föreställning en kontext som lämpar sig för att problematisera institutionerna – eftersom en av samtidsteaterns kännetecken är att söka sig utanför institutionernas väggar. [4] Må så vara att Paavilainens monolog inte kan sägas representera samtidsteatern på något entydigt vis.

bild: Tani Simberg
bild: Tani Simberg

I Play Rape spelar Paavilainen olika roller men uppträder också som sig själv, och då dessa blandas samman blir Paavilainen till en autonom skådespelare som för ett resonemang på scenen. På det viset föds en teaterkonst som är – med hänvisning till Maria Säkös artikel – essäaktig. Säkö beskriver de essäktiga föreställningarna med iakttagelsen att det är svårt att avgöra när de är personliga, när de är allmänna och när de är samhälleliga. [5] Det verkar alltså som om väggarna har fallit såväl mellan skådespelaren och rollen, som mellan individen och samhället. Allt är öppet.

Play Rape kan också liknas vid entropitanken – de olika konstarternas specialisering och fragmentering. Spångberg konstaterade på sin föreläsning att till exempel danskonsten och koreografin som praktiker är åtskilda från varandra. En koreograf kan uttrycka koreografi med en målning om hen så vill. Varför skulle inte det gälla också för skådespelaren – eller varför inte kritikern? Dessa fenomen återkopplar fortfarande till öppningen av institutionerna och människans befrielse från deras normaliserande disciplin. Men även om institutionernas väggar har fallit så har själva institutionerna inte försvunnit någonstans. De har bara förångats och blandats samman med varandra och med människornas vardag. Vi står inte under institutionernas kontroll, utan vi bär dem inom oss själva. Där disciplinen påtvingas utifrån kan kontrollen beskrivas som ett internaliserat tvång. Man man inte göra motstånd mot kontroll på samma sätt som mot disciplinen. Därför är konstnären, i sin skenbara frihet, tvungen att vända blicken mot sig själv för att fråga: ”Vad är det för fel på mig när världen ser ut så här?”


Efter Play Rape stack jag mig iväg för att hitta alkohol. Jag fick en mugg calvados och tillstånd att gå utan att betala för den. Jag återvände för att lyssna på paneldebatten som ordnades efter Play Rape som likaså handlade om teatrarnas verksamhetsprinciper. I panelen snackade sex proffs inom teaterbranschen med varandra inför åskådare och tog emot några inlägg från publiken. Panelisterna diskuterade om att diskutera – om på vilket sätt man bör sträva efter att tala om saker. Och diskutera. Och reflektera tillsammans. Och redan i början konstaterades det att eftersom en teater är en tät gemenskap (läs: institution) vågar skådespelaren inte nödvändigtvis sätta sig emot de andras vilja – även om hen mår dåligt. Detta konstaterades med jämna mellanrum i olika variationer. Sedan avblåste moderatorn diskussionen.

Medan jag lyssnade på diskussionen drog jag mig till minnes produktionshistorien så som Mårten Spångberg presenterade den. Först producerades oumbärliga livsmedel, sedan varor, sedan tjänster och till slut bara information. Sociologen Scott Lash kallar vårt nuvarande samhälle för informationssamhället. I korthet: informationen är inte längre narrativ, diskursiv eller permanent, utan den är rumsligt och tidsligt komprimerad, alltså kort och ögonblicklig. Enligt Lash är kommunikation informationens medium.

Makt är knutet till information istället för egendom, och informationen är mer global och nätverksbunden än någonsin. Den tar sig inte längre i uttryck som ett förtryck uppifrån neråt, utan som olika exklusiva nätverk (läs: institutioner). [6] Deleuze konstaterar för sin del att även kontrollen grundar sig på en oumbärlig kommunikation. Han påminner om att kommunikation inte är det samma som skapande, och att kommunikationen i sig genomsyras av pengar. [7] Speciellt den sista kommentaren associerar till Guy Debords profetior om spektakelsamhället, där all kommunikation och handling underkastas varorna. [8]

Här följer en lång och osammanhängande aha-upplevelse.
Samtidsproduktionen kretsar kring information. Makten finns inte i egendom utan i den information som den behärskar. För uppsamling av information krävs ett stabilt medium. Mark Zuckerberg är en miljardär. Turun Sanomat betalar sina bloggare med synlighet. De traditionella institutionerna måste öppna upp sig för att kunna riva ner stela maktstrukturer. Makten kan ändå bevaras genom att kontrollera informationen. Ett möte måste inte skapa en revolution. Således samlar man en paneldebatt inför åskådare, med andra ord ett exklusivt informationsnätverk. De gamla institutionernas kvarlevor hämtas till platsen i all sin stelhet.

Medan jag följer paneldiskussionen är jag mer utanför än då jag ser på föreställningen, trots att avsikten torde vara den motsatta. Jag påstår inte att en öppen diskussion inte skulle vara ett framsteg i sig. Men samtidigt som den strävar efter att öppna strukturerna befäster den makten genom att ge den synlighet och ett klangbotten. Den offentliga diskussionen har blivit ett yttre tecken på makt, en symbolisk gest. Lite som en “presidenten äter köttpirog på Salutorget”-aktig grej.


Efter paneldiskussionen stack jag iväg till Tiivistämö i Södervik med avsikten att vara uppe hela natten på Post-MJ Era Institute of Consciousness-gruppens evenemang Ruuminvalvojaiset (Likvaka). På metron hade jag tid att rannsaka mig själv. Varför kände jag så starka antipatier mot paneldiskussionen? Kanske jag bara var avundsjuk för att ingen bad mig delta. Jag är för introvert för att klara mig i en sådan. Kanske jag missförstod någonting. Kanske den huvudsakliga idén med en paneldiskussion är att den ska fungera som en förlängning på föreställningen, så att den ger publiken en möjlighet att se och höra hur saker diskuteras. Det som tidigare hände bakom de slutna institutionernas väggar ställs nu ut för allmänt påseende. Men diskussionen verkade också genomsyras av någonting föreställningsaktigt. Något som ändå gör händelsen till någonting icke-verkligt. Det blir sånt där Sarasvuo-stuff, uppmärksamhetsekonomi, spektakel.

På Tiivistämö var det någon som frågade mig om jag tänkte skriva nåt om Likvakan. Som sagt var. Kritikern om någon strävar ju efter att verka inom informationsväldets nätverk – att tillskansa sig information från konstnärerna och dela ut den åt publiken. Man skulle ju tro att det går bra för dem. Men det gör det inte. Liksom alla andra institutioner befinner sig kritiken i kris. Då samtidskonsten bryter ner motsättningen mellan artist och åskådare borde också kritiken finna en ny roll. Kritikern borde, som konstnären, vända blicken djupare in mot sig själv, mot den egna erfarenheten och visionen.

Detta introducerar den ovannämnda essäaktigheten även i kritiken. Således kunde kritikern bli autonom och sträva efter att artikulera någonting om världen utgående från sitt eget språk. Det betyder inte att kritikern skulle fastna i att föreläsa om sina egna associationer, utan att kritikern öppet och med självkänsla skulle undersöka sin upplevelse av verket. Slutresultatet skulle utmynna i en essäaktig kritik, där den privata upplevelsen skulle skapa en kontaktyta mot något universellt. Mainstreammedierna är ganska dåligt anpassade för detta, eftersom de fortfarande ställer kritiken i den egna institutionens tjänst, och då krymper kritiken till ett spektakel.

Fastän konstarterna specialiseras och fragmenteras, och fastän institutionernas väggar bryts ner, består de gamla maktförhållandena. Oberoende av om den autonome är en skådespelare eller en kritiker så grundar sig makten på information, lösenord och nätverk – de separerar oss mer effektivt än väggar, men å andra sidan erbjuder de oss också nya möjligheter i den utsträckning som vi vågar överskrida deras dunkla, föreställda gränser.

Kanske den förlust av kritikerns auktoritet som jag nämnde i början av artikeln är en följd av de ålderdomliga institutionernas stagnation. Medan konstnärerna slog ner väggarna, skuttade över deras konturer och skapade nya informationsnätverk, höll mainstreammedierna kritikerna i husarrest. Jag tror inte att kritikerns auktoritet (läs: makt) kan återställas genom att de skärper värderingarna om konsten. Det fungerade kanske förut i världen, men nu då institutionerna har spridit ut sig och blandats ihop med varandra måste också kritikerna sträcka på benen. Deras informationsnätverk måste stärkas, de måste också hoppa över gränserna, se var motsättningarna finns och pressa sig igenom där. Kanske de också får delta i paneldebatterna sedan. Och när de har tillräckligt med trovärdighet kan de lösgöra sig från panelen och konstatera att den snarare är ett polariserande än utjämnande forum. Nog ska ju en kritiker få kritisera.

Livet som konstverk

Jag vill ännu berätta en förträfflig sak. Tanken slog mig när jag iakttog de festande människorna på Likvakan. Vähämäki gör en tolkning av Debord då han konstaterar att människorna på ett spektakel möter varandra som enskilda men ändå likadana, eftersom spektaklet har svalt all kommunikation. [9] Deleuze konstaterar å sin sida att kontrollväldet dividualiserar, eller så att säga antipersonifierar. [10] Det förefaller paradoxalt eftersom vi skenbart lever i individualismens blomstringstid. Men väggarna har inte fallit bara mellan det privata och det offentliga, eller mellan institutioner och individer, utan också mellan jaget och den andre. Jaget är mer eller mindre en konstruktion. Jag betraktar det inte alls som en omöjlighet att subjektet, som en slags institution på mikronivå, likaså befinner sig i kris eller omvälvning. Sist och slutligen är vi ju alla bara tätt packad tomhet på väg mot den gemensamma värmedöden.

bild: Tani Simberg
bild: Tani Simberg

I denna pessimistiska vision gror humanismens kärna: livet måste ha ett egenvärde. Så även konsten. Det som för oss kritiker eller konstnärer finns inom ramen för det som är möjligt att tänka, existerar enbart i förhållande till konstens manifestationer i artefakter, i förhållandena mellan tingen, och inom oss själva. Verket och kritiken är alltid sist och slutligen ytliga fenomen. Om jag hade blivit ombedd att skriva en recension av Likvakan hade jag nog inte kunnat skriva om något annat än mig själv och helt fräckt hävt ur mig en gonzoartikel. För mig var Likvakan, förutom en viktig social händelse, också en positiv metafor för den ovannämnda dividualismen. Evenemangets huvudtema var att behandla Michael Jacksons kulturella arv och slutligen befria hans kropp ifrån det. I praktiken innebar det en rituell likvaka förklädd som en fest, med några gemensamma skålar, välsignelser och utrop. I rummet fanns en kista som gästades av, som jag minns det, åtminstone tre olika Michael Jackson-karikatyrer.

Hade det alls varit möjligt att utvärdera denna händelse? Kan den ens betraktas som konst? För mig handlade det främst om att dricka, röka och träffa folk. Det var roligt, men det hade lika väl kunnat vara något annat. Sex-sjutiden på morgonen brändes kistan upp på torget i Södervik. Jag raglade hemåt i sjunkande berusningstillstånd. I mitt huvud bultade frasen: ”Livet som konstverk.” Det var den enda tanken som evenemanget födde hos mig. Sammansmältningen av två egenvärden. Det blev möjligt eftersom Likvakan för en stund verkade få inte bara väggarna utan också konturerna att försvinna – allt det institutionsliga. I situationen, som Debord skulle uttrycka saken, lyckades vi slå genom spektaklet – och skapa ett meningslöst, individlöst och kommunikationslöst vakuum, genom vilket vi för en stund kunde beröra både livets och konstens fundament. Det enda sättet att sätta det till papper var att ta isär den egna upplevelsen. Jag glömde inte bort solens utslocknande, men för ett ögonblick kändes det helt acceptabelt.

Matti Tuomela

Översättning: Lasse Garoff

Texten ingår i ett samarbete mellan LUST, Ny tid och Mustekala. Inom samarbetet skapas essäer med jämförande analys av aktuell teori och internationella strömningar och hur de speglas i det lokala scenkonstutbudet. Initiativet grundar sig i en nyfikenhet för bredare analys av samtida nationella och internationella scenkonstnärliga diskurser, trender och fenomen som saknar utrymme i den traditionella kritiken.

Läs de övriga texterna av Lasse Garoff (Ny tid 1/2016), Maija Jelkänen (, Carita Backström (Ny tid 1/2016) och Matti Tuomela ( samma som denna på finska).


[1] Heikkilä, Martta 2012. Johdanto: Taiteesta puheeseen. Teoksessa: Heikkilä, Martta (toim.) Taidekritiikin perusteet. Helsinki: Gaudeamus. s. 12 – 13.

[2] Deleuze, Gilles & Guattari Felix 2005/1990. Haastatteluja. Suomentaneet: Anna Helle, Vappu Helmisaari, Janne Porttikivi, Jussi Vähämäki. Helsinki: Tutkijaliitto. s. 120.

[3] Ibid.: 11.

[4] Silde, Marja & Säkö Maria 2010. Nykyteatterin tapahtumapaikat. Teoksessa: Ruuskanen, Annukka (toim.) Nykyteatterikirja – 2000-luvun alun uusi skene. Helsinki: Like kustannus Oy. s. 231 – 238.

[5] Säkö, Maria 2014. Ihmisen puhe pysäyttää ajan. Esitys-lehti nro. 24. (4 – 13).

[6] Lash, Scott 2002. Critique of information. Lontoo: Sage Publications inc. s. 2 – 5.

[7] Deleuze, 132 – 133.

[8] Katso esim. Jussi Vähämäen johdanto teoksessa: Debord, Guy 2005/1967. Spektaakkelin yhteiskunta. Suomentanut: Tommi Uschanov. Helsinki: Summa. s. 7 – 21.

[9] Jussi Vähämäen johdanto teoksessa: Deleuze, Gilles & Guattari Felix 2005/1990. Haastatteluja. Suomentaneet: Anna Helle, Vappu Helmisaari, Janne Porttikivi, Jussi Vähämäki. Helsinki: Tutkijaliitto. s. 14.

[10] Ibid.: 122.


— Lust

Leikki on työtä ja sekin välillä väsyttää – Maija Jelkänen

bild: Esko Koivisto
bild: Esko Koivisto

Teksti: Maija Jelkänen

Ajassamme taide ei enää kuvaa todellisuutta. Sen sijaan se tuottaa sitä aktiivisesti.

Teatteriryhmä Blaue Fraun ja Liisa Pentti Companyn yhteistuotanto Some plants need more light than others, but all need at least a little yhdistää esitystaiteen ja installaation.

Teatterin ja tanssin keinoja törmäyttävä teos tarjoaa taidekokemuksen, jossa voi tunnistaa tunnelmaltaan hauskan, kajahtaneen dystopian, sekä kärjistetyn aikalaiskokemuksen piirteitä.

Some plants need more light than others, but all need at least a little kertoo katastrofin jälkeisestä maailmasta.

Yhtenäinen maailmankuva- ja järjestys ovat rikkoontuneet. Suurten instituutioiden ja kertomusten aika on ohi. Yhteinen, jaettava ilma on sakeanaan eksistentiaalista väsymystä, johon yksilöt etsivät tepsivää lääkettä niin maallisin kuin henkisin keinoin.

Kuulostaako tutulta? Some plants need more light than others, but all need at least a little ei silti ole dokumentaarinen ajankuva. Esitys henkilöineen on esimerkiksi raikkaasti vapautettu valtavirtaistuneesta identiteettipolitikoinnista, jolla 2010-luvun mediaympäristö turruttaa meitä jatkuvasti. Loimilankoihin on kuitenkin kudottu laajempaa yhteiskuntakriittisyyttä, mikä tulee esiin teoksen ajassa, joka on historiattoman absurdi, muistinsa menettänyt.

Bergenin yliopiston teatteritieteen professori Knut Ove Arntzen on problematisoinut näyttelijän muuttunutta funktiota postmodernissa nykyteatterissa, missä tekstistä teoksen lähtökohtana ja merkitykset sitovana ytimenä on luovuttu. Arntzen tunnetaan työstään uusien näyttämötaiteen muotojen parissa, etenkin sellaisten, jotka rakentuvat visuaaliseen dramaturgiaan ja purkavat hierarkioita.

Tarkastelen, kuinka Arntzenin luennon Art of acting and the theatrical. Premisses in understanding the autonomous actor, Viirus-teatterilla 5.10.2015, sekä toisen asiantuntijan, tanssin tutkija ja opettaja Tiina Suhosen kotimaisen nykytanssin historiaa kartoittavan luennon Nykytanssin taustat ja tekijät, Uuden tanssin keskus Zodiakissa 20.9.2015 näkökulmat kohtaavat teoksessa Some plants need more light than others, but all need at least a little (jatkossa viittaan teokseen nimellä Some plants).

Pohdin esseessäni esityksen problematisoimaa ajan henkeä ja yhteisöllisyyttä. Analysoin teoksen monipuolista keinorepertoaaria sekä teatterin ja tanssin risteyskohtia.

Welcome to our garden”

Some plants havahduttaa katsojan poikkeukselliseen ympäristöön jo narikassa, sillä eteisaula tursuaa esityksen maailman materiaalia. Astiat, tiilet, kivet, hiekka, loisteputket ja muut kirkkaat valot lojuvat sekaisina röykkiöinä kulkuväylien reunoilla.

Korkean tilan kaaoksellista harmoniaa hallitsee veden vieno solina. Se on lohdullinen viesti, elämän merkki. Osa valaisimista on upotettu veteen, mikä tekee valosta viipaloituvaa ja ennalta-arvaamatonta.

Katsoja saa valita oman paikkansa. Immersiivisessä esitystilassa ei ole merkittyjä reviirejä kenellekään, ei ole sääntöjä istuako vai seistä, lähteäkö vai maadoittaa itsensä kasvihuoneelta tuoksuvaan, räjähtäneeseen näyttämötilaan.

Esiintyjät, neljä naista ja yksi mies, ovat maastoutuneet osaksi pirstoutunutta tilaa, jossa viherkasvirykelmät, kuormalavat ja loisteputkista kootut valokollaasit muodostavat pieniä turvapaikkoja, saarekkeita.

Alkukuvan voisi tulkita tuokioksi katastrofin jälkeen, sillä esiintyjät lojuvat lavasteiden seassa pitkin lattiaa kuin ruumiit.

Yksi esiintyjistä (Emma Helle) raahautuu ryömimällä hyvin hitaasti kohti suurta viherkasvia. Hän vetää itsensä kasvitiipiin keskelle. Hyräilyä. Kun nainen raahautuu jälleen yhtä vaivalloisesti näyttämön halki, hän jättää jälkeensä vanan roskia.

Kun aristoteelisen draaman traditiossa näyttelijä tulkitsee jonkin alun perin kirjallisen, persoonallisen henkilöhahmon (karikatyyrinen tai syvempi, useamman luonteenpiirteen omaava), tai tuottaa siitä ohjaajan näkemyksellisen tulkinnan, Some plantsissä esiintyjät tuottavat ja toteuttavat dramaturgiaa monipuolisemmin.

Monipuolisuus syntyy tanssin tavoin etenkin fyysillistämisestä, eli ilmaisun kehollistamisesta. Kaikki näyttämöllä tapahtuva liike rakentaa esityksen dramaturgiaa, ajoittain staattisestikin, kun hetki näyttämöllä pysähtyy. Näihin pysähtyviin hetkiin palaan myöhemmin.

Tiina Suhonen huomauttaa, että esiintyjän makaaminen pitkällään esitystilassa (joka tässä esityksen lähtökuvana) ja selän kääntäminen katsojalle ovat kotimaisessa tanssissa 1960-luvulla rikottuja tabuja. Some plants-teoksessa nähdään myös riisuutumista ja alastomuutta (naturismia).

Esiintyjän ollessa itsenäinen ja itsellinen (suhteessa tekstiin), eli kun hänen näyttelemisensä saa laajentua fyysillisiin tekoihin, hän on vapaampi tuottamaan teokseen alitekstin, eli ulottuvuuden, johon hän käyttää itseään ja omaa, ainutlaatuista ammattitaitoaan.

Some plants-teoksessa voi aistia läsnäoloa ja esiintymisen argumentointia: paneutuneisuutta ja hitautta, mikä rakentaa ilmapiiriin emotionaalista latausta ja tarjoaa katsojalle tarttumapintaa.

Hitaus antaa katsojalle aikaa altistua esitykselle, reflektoida kokemaansa ja antaa sen vaikuttaa.

Muutoksen keskellä on aina ihminen, ei kulttuuri

Some plants-teoksen teksti on kaksikielisen (suomi ja ruotsi) työryhmän omaa tuotantoa ja käännetty valikoidusti myös englanniksi. Esiintyjät käyttävät ruotsia ja saamassani suomenkielisessä tekstilehdykässä puheenvuorot on nimikoitu esiintyjien omilla etunimillä.

Puheenvuorot (joita esiintyjät levollisesti laskettelevat kukin vuorollaan), ovat mikroskooppista itsetutkiskelua, eksentrisiä matkoja muistin nostalgisiin kuviin ja tulevaisuuden unelmiin.

Esiin tulevat tunteet ovat yleisinhimillisiä. Pauliina ihmettelee katastrofin jälkeistä ”uutta” maailmaa, joka on vieras ja uppo-outo. ”Perheitä ei enää ole, ei järjestystä, ei yhteyksiä, ei mitään, minkä tunnistaisi”, hän toteaa.

Joanna kaipaa taukoa, jolloin ”aika ei olisi lineaarista, vaan kelluvaa”. Emil luo itselleen kiinnekohtia katseellaan ja tunteidensa kohdistamisella. Se on hänen tapansa yrittää hallita kaaosta. Puheenvuorot paljastavat yksilöiden hetkelliset ajatusmaailmat, jotka yhteiseen tilaan lausuttuina sitovat paitsi toisensa, myös katsojat yhteiseen, avoimeen kokemukseen.

Yhdestäkään puhujasta ei rakennu ”kokonaista” henkilöhahmoa elämänkaarineen, mutta teos liittää heidän tajuntansa ajatustapetit yhteen, moniääniseen kuoroon.

Itsenäisten olotilojen, ajatusten ja kuvien kollaasimaisuus on tyypillistä etenkin postdraamalliselle nykyteatterille. Englantilainen näytelmäkirjailija Martin Crimp (s. 1956) on rakentanut ironiaa yksilönvapaudesta pirstoen tekstiä äärimmilleen, mikä näkyy esimerkiksi Minna Leinon suomentamassa ja ohjaamassa Crimp-tulkinnassa Onnellisuuden tasavalta Suomen Kansallisteatterissa (alk. In the Republique of Happiness 2012).

Crimpin ja Some plants-teoksen hahmoja yhdistää se, että kummatkaan tyypit eivät ole joko hyviä tai pahoja, vaan aikansa ilmentäjiä. Some plants ei erityisen terävästi pyri olemaan oikeassa tai osoittamaan väärää, minkä kautta teoksen ironia rakentuu.

Some plants-ensemble toimii jouhevasti, mikä näkyy yhteisen, yksinkertaisen tanssikoreografian esittämisenä tilan eri puolilta käsin. Taputuksilla terävöitetty koreografia kokoaa yksinäisistä yhteisön ja jäsentää tilaa muotoon.

Suhonen täydentää tulkintaa siten, että dialogin lisäksi myös tanssi on yksilöiden kommunikaatiota. Sen verran tanssikohtaus kokoaa teosta, että väittäisin sen jopa kuljettaneen viestejä, ei pelkästään synnyttäneen kontaktin esiintyjien välille.

Venus kylpee

Esityksen aloittanut vaalea nainen (kuvanveistäjänä paremmin tunnettu Emma Helle) jatkaa sukupuolen esittämistä kylpykohtauksella. Hän ilottelee saavissa, juoksevan veden alla.

Tämä esimerkkinä näyttämöllä pysähtyvistä hetkistä, jotka eivät onneksi tuuppaa esitystä liikkumaan liian yleisellä tasolla, vaan ovat oikeammin pieniä, terävoittäviä stillejä, joiden vuoksi esitys jää mieleen.

Näitä kuviksi pysähtyviä hetkiä voisi myös nimittää veistoksiksi, joissa Helle on soveltanut uuden (?) materiaalin, eli oman kehonsa.

Helteen vapautuneen oleilun voi nähdä vastatekona vaatimuksille. Hänen ilmaisussaan voi tunnistaa modernin tanssin osatekijät: vapaan liikkeen, hengityksen kuulumisen, painovoiman hyväksymisen ja tilan käyttämisen lattiatasosta kaikkiin suuntiin.

Huomioiden Blaue Frau-teatteriryhmän feministisen eetoksen Helteen roolin voisi tulkita myös emansipaatioksi näyttämöllä. Helteen, kuten myös kuvataiteilija Pauliina Turakka Purhosen osallistuminen teokseen purkaa näyttämötaiteilijuuden hierarkiaa.

Emma Helle on esiintymisensä lisäksi tehnyt Some plantsin tilateoksen yhdessä Mari Paikkarin kanssa. Näin Some plants liittyy konseptuaalisen taiteentekemisen yhteistyön (kollaboraatioiden) perinteeseen, missä eri aloilta tulevat tekijät soveltavat tuttuja menetelmiä itselleen vieraammassa kontekstissa ja pystyvät hyötymään toistensa osaamisesta.

Näinkin voi tuoda joulua kotiin

Ilmavan esityksen äänimaisema on niin orgaaninen, ettei sitä esityksen alussa edes kovin paljoa huomaa. Kun esitys kasvattaa kierroksiaan, käyntiin lähtee jazz ja tapahtumallisuus vahvistuu.

Yksi naisista (Sonja Ahlfors) on valitellut pitkin esitystä väsymystään, jota on yritetty hoitaa ja parannella (”fakehealing”) fengshuilla, mutta aina nainen päätyy valitsemaan lepohetken.

Esityksen loppuvaiheissa hän ottaa soturimaisen luotsin roolin, jonka maalina on joulu, kahjon absurdi ja kitschinhauska. Lumisateen hän tekee valkoisesta silkkipaperista.

Työkaverini muisteli viime kesänä äidiltään kuulemaa tarinaa hetkestä perheen porvoolaiskodissa vuosia sitten.

Työkaverini vanhemmat olivat saaneet omilta vanhemmiltaan lahjaksi kuvanveistäjä Ville Vallgrenin (1855-1940) pienoisveistoksen. Lahjan ajatuksena oli ollut toimia joko pahan päivän varana tai pesämunana nuorenparin oman kodin hankintaa varten.

Sopiva asunto löytyi ja veistoksesta tehtiin pieni myynti-ilmoitus sanomalehteen. Kun noutaja tuli, patsas löytyi hieman pölyisenä lasten lelukorista.

Some plants muistuttaa, että taide on jo kauan sitten liukunut kansakunnan kaapin päältä osaksi elämää. Näyttämön toiminnot tuntuvat palautuvan teoksen muodinmukaiseen, temaattiseen pääkysymykseen siitä, kuinka selviytyä todellisuuden kaaoksessa?

Joanna kertoo reseptinsä: ”Asia kerrallaan, päivä kerrallaan. Sillä tavalla pysyn hengissä.”

Maija Jelkänen

Teksti on osa LUSTin, Mustekalan ja Ny tidin yhteistyötä, joka pohtii esseiden kautta ajankohtaisen teorian ja kansainvälisten virtausten suhdetta paikalliseen näyttämötaidetarjontaan. Aloite pohjautuu uteliaisuuteen tutkia ajankohtaisia kansainvälisiä ja paikallisia näyttämötaiteellisia ilmiöitä tavalla joka ei perinteisen kritiikin muodossa ole mahdollista. Lue myös Mustekalan verkkosivuilta Matti Tuomelateksti, sekä Ny tidin verkkosivuilta Carita Backströmin ja Lasse Garoffin tekstit. Matti Tuomelan tekstin ruotsinkielinen versio löyty täältä.



Blaue Frau & Liisa Pentti Company: Some plants need more light than others, but all need at least a little. Esitykset Diana-näyttämöllä 21.8.-28.9.2015.

Knut Ove Arntzenin luento Art of acting and the theatrical. Premisses in understanding the autonomous actor. Viirus-teatterilla 5.10.2015. LUST-yhdistyksen Autonominen näyttelijä (Den autonoma skådespelaren)-projekti.

Tiina Suhosen luento Nykytanssin taustat ja tekijät. Zodiakissa 20.9.2015. Luentosarja Syväsukellus nykytanssiin. Kurssi teatterialan ammattilaisille.

— Lust

Open Lecture with Jørgen Knudsen – Working as an Actor between Professionalism and Dilettantism, Playfulness and Seriousness

November 30 10.00-13.00
Universum, Perämiehenkatu 13
The lecture is held in English

Jørgen Knudsen will present central aspects of his work and artistry and his relationship to performing arts with emphasis on the 25 years he was acitve with the group Baktruppen.

Baktruppen is a theatre and performance group that act as an art collective with no hierarchical structure. Their work fall somewhere between conceptual art, minimalism and multimedia – and contain elements of noise.

Baktruppen consider frank, straightforward and respectful dialog the best means of communication. These values are keys to the sustainable impact of their work, as encounters between the group and their audiences are often brief and temporary.

The collective formed in 1986 in Bergen and was active until 2011. Their expressed goal was to realize a theatre based on equality, both in terms of dramaturgy, scenic effects and actual work process. Over the span of twenty years they performed at Europe’s most important theatres and was themselves often compared to the highly acclaimed New York-based Wooster Group. In Germany they achieved some sort of cult status (ever since they set up a shop outside the Berlin Wall in 1989) and in Holland they have been teaching classes at DASARTS – the theatre academy in Amsterdam.


— Lust

Den autonoma skådespelarens första årskull inleder sitt arbete

Den femte oktober inleder LUST projektet Den autonoma skådespelaren (DAS). DAS är ett 3-årigt konstnärligt fortbildningsprojekt med den övergripande målsättningen att skapa relevant och utmanande teater med en starkt profilerad egenart, som eftersträvar att stärka de internationella strömningarna på det inhemska, och framförallt svenskspråkiga teaterfältet.

Projektets första år är indelat i fyra workshopar som alla inleds med en öppen föreläsning. Under de tre första workshoparna kommer en deltagargrupp att bekanta sig med scenkonstnärliga grepp som varit stilbrytande för den samtida teatern för att under den fjärde workshopen anpassa de olika teknikerna till egna demo-produktioner som visas under Hangö teaterträff i juni 2016.

Den första workshopen inleds med en öppen föreläsning av professor Knut Ove Arntzen från Bergens universitet, varefter Haiko Pfost arbetar vidare med deltagargruppen. Haiko Pfost, som kommer att följa gruppens arbete hela året och också handleda deras avslutande demo-produktioner, har bl.a. arbetat som dramaturg för flera europeiska scenkonstnärer och som konstnärlig ledare för det österrikiska produktionshuset brut Wien.

Jørgen Knudsen, tidigare känd från norska Baktruppen och numera bl.a. konstnärlig ledare för Danse Festival Barents, leder den andra workshopen som behandlar gränslandet mellan dilettantism och professionalism. Den tredje workshopen fokuserar på biografi som konstnärlig strategi sedd ur ett queer-feministiskt perspektiv och leds av Ilia Papatheodorou och Sebastian Bark från tyska gruppen She She Pop. Alla workshopsdragarna förenas av att de har förnyat teatern genom nya arbetssätt och nya dramaturgier, som har varit nödvändiga för att belysa olika samhällsfrågor. Projektets program är planerat av kurator Rickard Borgström, Daglig og Kunstnerisk Leder för Tou Scene i Stavanger, och LUST.

Projektets strategi bygger på ett praktiskt och teoretiskt, konstnärligt och normkritiskt undersökande av hur konstnärlig autonomi ser ut för en skådespelare idag. Programmet syftar till att stärka den enskilda scenkonstnärens kompetens att utveckla det egna scenuttrycket och anpassa det till olika miljöer och arbetskonstellationer, både i Finland och internationellt.

“She She Pop och (numera avslutade) Baktruppen är intressanta och centrala samtidsteatergrupper i Europa, som i Finland förblivit relativ okända. Det är otroligt intressant och värdefullt att få bekanta sig med deras arbetssätt och metoder. I workshoparna behandlas ämnen som “självanställande neo-liberal arbetare” och queer-feminism, vilket känns som fräscha infallsvinklar i förhållande till den tematik och de diskussioner som behandlas på det finländska teaterfältet” – Anni Klein, teaterregissör och deltagare i DAS.

För det första årets workshopserie har LUST samlat en deltagargrupp som utöver skådespelare också består av bl.a. regissörer, dramatiker och dramaturger. Gemensamt för gruppen är att de alla är drivna konstnärer som brinner för att utveckla både sig och den samtida teaterkonsten. Deltagargruppen för den första årskullen är: Andrea Björkholm, Lidia Bäck, Torbjørn Davidsen, Per Ehrström, Johannes Ekholm, Valborg Frøysnes, Malin Kivelä, Anni Klein, Samuli Laine, Kira-Emmi Pohtokari, Sara Soulié och Sinna Virtanen.

Den autonoma skådespelaren inleds med den öppna föreläsningen: Art of acting and the theatrical: Premisses in understanding the autonomous actor av professor Knut Ove Arntzen på teater Viirus måndagen 5.10.2015 kl. 10–16. Föreläsningen är gratis men kräver förhandsanmälning till

— Lust

Open lecture by Knut Ove Arntzen October 5

October 5 10.00-16.00
Viirus, Sjötullsgatan 33
The lecture is held in English

Art of acting and the theatrical: Premisses in understanding the autonomous actor
By Knut Ove Arntzen

LUST inleder det treåriga strategiska projektet Den autonoma skådespelaren med en öppen föreläsning av professor Knut Ove Arntzen. Föreläsningen är på engelska. I samband med föreläsningen bjuder LUST på lätt lunch och kaffe. Förhandsanmälan till

Knut Ove Arntzen är en norsk författarer, teoretiker, teaterkritiker och professor i teatervetenskap vid Bergen universitet. Arntzen har publicerat flera böcker och artiklar och är framförallt känd för sitt arbete med nyare scenkonstformer, speciellt vad gäller ickehierarkiska strukturer och visuell dramaturgi. Arntzen har också varit gästande professor vid flera universitet bl.a. Kaunas, Antwerpen-Wilrijk och Frankfurt am Main.

Let me start by raising a question: What does it mean to say that the actor in the 20th Century has become more conscious about himself being an artist of his own? The 20th Century was marked by the development of more systematic methods when it came to the art of acting and understanding the body with regard to technical apporaches. Thus the actors got new tools to work with and consequently became more aware of their profession.

We shall however not forget that acting already had a long tradition in Western culture, with roots in ancinet theatre more than 2500 years back in time. Revealing this tradition as a whole is not possible in this rather short presentation, and my aim is to focuse on the 20th Century as a century of innovation.  So, I want to concentrate on modern perspectives, based in what it means for the actor to be an artist of his own, which is to say: autonomous. This requires an understanding of re-theatricalization, laboratory theatre and then speaking about the actor´s zero point as defined by George Banu. (Stanislavski, re-theatralization) and forward (laboratory-theatre).

What is then the prevailing situation of the actor in postmodernism? This  question can be answered by looking at companies like Wooster Group and Baktruppen.

This theoretical workshop will be given at October 5th and will last 5-6 hours with presentation, discussions and visual materials of among others Roberta Carrieri and Baktruppen.

Den autonoma skådespelaren är ett fortbildningsprojekt med den övergripande målsättningen att skapa relevant och utmanande svenspråkig teater med en starkt profilerad egenart. Projektets strategi bygger på ett praktiskt och teoretiskt, konstnärligt och normkritiskt undersökande av hur konstnärlig autonomi ser ut för en skådespelare idag. Projektet stöds av Svenska kulturfonden.

— Lust

Djupdykning i samtidsdans!


bild: Timo Wright

Zodiak samarbetar med LUST inom kurshelheten Syväsukellus nykytanssiin – kurssi teatterialan ammattilaisille 

Under 15h workshop, 3 föreläsningar och 5 föreställningar med tillhörande diskussion, erbjuds en sällsynt chans att göra en djupdykning i samtidsdans inom ett kursformat som är skräddarsytt för skådespelare och andra teaterproffs. Kursen leds av koreografen och musikern Elina Pirinen som både håller i workshopen och diskussionerna efter föreställningarna. Bland föreställningarna finns verk av bl.a. Veli Lehtovaara och Marlene Monteiro Freitas och bland föreläsarna hittas bl.a. Mårten Spångberg. Läs hela programmet här.

Kursen arrangeras av Zodiak – Centrum för ny dans och LUST med stöd av Stiftelsen Tre Smeder

— Lust

Verkstad i djupanalys: Form, innehåll och hierarkier

Under Hangö teaterträff arrangerar Ny Tid i samarbete med LUST (Långsiktig utveckling av svenskspråkig teater r.f.) och Oblivia en verkstad i fördjupad teateranalys. Kursen riktar sig till både kritiker och teaterproffs, och fokus ligger på att fördjupa förståelsen för teaterkonstens former och innehåll snarare än på utvärdering av enskilda föreställningar.

— Lust

Ny webbsida

LUST har glädjen att presentera sin nya webbplats skapad av grafiker/scenograf Jaakko Pietiläinen och byrån La&La. Den tidigare lustbloggen kommer att integreras med den nya sidan så att både blogginlägg, nyheter och allmän information om vår verksamhet finns samlade på ett ställe.

Ifall du har förslag och idéer om bloggtexter som kunde publiceras på vår sida får du gärna ta kontakt.


— Lust

Lansering av LUST-projektet Den autonoma skådespelaren

Fredagen 5.6.2015 kl. 12-14 lanserar vi projektet Den autonoma skådespelaren (DAS) med ett seminarium på Hangö teaterträff.

Seminariet består av föreläsningen When visual dramaturgy is disintegrating hierarchy av professor Knut Ove Arntzen  

— Lust