Publicerad på lustbloggen 22.10.2012

Ur publikens perspektiv

I går kväll såg jag I taket lyser stjärnorna på Lilla Teatern. Som sällskap hade jag min syster som precis flyttat hem till Finland efter några år utomlands. Syrran har inte gått på teater på sitt eget modersmål på några år och fem minuter in i första akten lutade hon sig mot mig och viskade:

–      Jag hade glömt bort hur… eh teatraliskt det är med teater.

Jag nickade, för ofta känns det styltigt och övertydligt att se en pjäs. Jämfört med film är det som om alla skådespelarna på scenen spelar över. En minut senare hade vi både sugits in i föreställningen och glömt att vi satt i en salong. Trots att jag både läst boken och sett filmen kom jag på mig själv med att oroa mig för hur det skulle gå för huvudpersonen. Jag var på inga sätt ensam. Runt mig satt folk blickstilla och knäpptysta med blickarna fastnaglade i det som hände på scenen. Under pausen konstaterade jag att det runnit en hel del mascara och näsor den senaste timmen. Andra akten var om möjligt ännu mer drabbande. Syrran satt bredvid mig och torkade tårar som vägrade sluta rinna och det slog det mig att jag senast suttit i en lika skakad salong 1997 då James Camerons Titanic visades.

Teater är som bäst då den berör mig. Jag vill inte se slapstick där utklädda gubbar och gummor snubblar, tittar ut från dörrar och låtsas missförstå varandra. Jag tråkas ut av abstrakta verk utan början eller slut som gömmer sig bakom alibit konstnärlig.

Ge mig ett budskap eller en ideologi och få mig att skratta, gråta, skämmas, förundras eller ilskna till. Berör mig och ge mig något att fundera på så går jag hem som en lite lyckligare publik. Och då lovar jag dessutom att komma tillbaka.