Publicerad på lustbloggen 5.3.2014

UNDER –

av Kira-Emmi Pohtokari

 

Foto: Tani Simberg

I november 2012 hade föreställningen I ONLY WANT YOU TO LOVE ME or; Fascism will triumph regisserad och koreograferad av Anders Carlsson och Andriana Seecker premiär. Föreställningen spelades på TeaK av magisterstuderande. Då intervjuade jag Anders Carlsson för mitt slutarbete som handlade om processen med föreställningen. Slutarbetet och intervjun hittar du här http://hdl.handle.net/10138/43014. I januari 2014 träffade jag Anders på nytt, den här gången för att diskutera hans nya regi, Lars Noréns Under på Sirius Teatern.

Kira-Emmi: När vi talade senast sa du att du tappat intresset för pjäser, att du på länge inte stött på något som känts angeläget, och nu regisserar du Under av Lars Norén. Hur kom det sig?

Anders: Det var en förfrågan som kom efter I ONLY WANT YOU TO LOVE ME. Skådespelarna från Sirius (Paul Olin och Paul Holländer) visste redan att de ville sätta upp Under och letade efter någon som kunde hitta ett nytt grepp i riktning av rörelse och fysiskt uttryck. Efter att de sett föreställningen, frågade de mig och Andriana Seecker om vi som duo kunde leda arbetet. Under tillhör en generation av Noréns pjäser som öppnar upp för nya sätt att gestalta. Grovt sett kan man dela in Noréns pjäser i 80- och 90-tal. På 90-talet lämnade han det borgerliga dramat och skrev mer om de politiskt utslagna; knarkare, alkoholister, kriminella… Men Under är mycket mer öppen än till exempel Personkrets 3:1, som är mera konkret och socialrealistisk.

K-E: Syftar du på formen? Att Under är mera uppspjälkad och fragmentarisk? Är det främst det som tilltalade?

A: Det var nog främst det, att det fanns en poesi i hur löst den hänger i luften när det kommer till givna omständigheter, karaktärer… Å andra sidan är det inte något särskilt nutida, det knyter snarare an till Becket och I väntan på Godot. Frågor som var är vi, vem är jag, ställs. Allting kring identitet och placering i en specifik kontext är upplyft och språket agerar fritt i det rummet. Det är mycket upp till uppsättningen, de val som man kan göra som regissör. Vill man binda den till någon typ av givna omständigheter som kommer att göra den mera åtkomlig för publiken och dessutom lättförståeligare för skådespelarna att veta vad de gör? Jag kommer att tänka på Jelinek (dramatikern och författaren Elfriede Jelinek) som också ofta skriver verbala landskap. Det känns nästan som Norén har försökt provocera, här ska det inte vara så lätt att samla ihop rösterna under ”karaktärshattar”, så att säga. I de Jelinek-uppsättningar jag sett, har regissören ofta valt att försöka sätta ett lod i Jelineks ganska fritt flygande text för att förankra den i en viss given situation, så att det ska bli begripligt för alla. Men just där förlorar också texten sin lätthet och också sin relevans på något plan. Den talar om identitet som väldigt flytande, som röster i mörkret. Landskap snarare än till exempel karaktärer. Det är mycket öppnare. Det är synd om vi hantverkare försöker dra ner sådana här författare till det allt för konkreta. Men Under-projektet var en utmaning för mitt sätt att jobba, en fråga till mig själv; kan jag tänka mig att jobba på uppdrag? Det är också en karriärsfråga.

K-E: I de tidigare uppsättningarna du medverkat i har du valt, eller varit med i processen att välja materialet som ska sättas upp.

A: Ja. Det handlar också om att jag drivit frigrupp sen år 2000, det är en ganska lång tid. Så det är inte riktigt så att jag går den givna vägen in i institutionerna, men jag har faktiskt börjat ifrågasätta den fria marknaden. Vilka friheter ger den egentligen? Ibland kan jag tycka om att jobba i sjuka strukturer, det finns inte så värst många friska stadsteatrar eller andra institutioner. Men där har i alla fall makten ett ansikte.     

K-E: Vad menar du med sjuka strukturer?

A: Institutioner präglas rent allmänt av konservatism vad gäller vad som är teater, hur det ska se ut, vad man ska spela… Men det kan också handla om sexism eller orättvisor utgående från ett könsperspektiv. Det handlar om feministiska frågor men också om queeraspekter. Om man ser på vilken institution som helst, så märker man att saker och ting är ganska snett i hur personer har blivit tillsatta, hur makt utövas, hur organisationen kommunicerar. De kan vara hur genuscertifierade som helst, men man märker oftast att det är bara ett officiellt språk och så sker ändå annat under bordet. Tysta strukturer är svåra att komma åt, men jag upplever ändå att det är tydliga situationer att arbeta emot och att de som sitter på maktpositionerna, de har namn.

K-E: … i jämförelse med fria marknaden?     

A: Ja. På fria marknaden för internationell scenkonst, där är det kapitalismens extrakt. Där måste du hela tiden vara fräck och tuff, cool, passa in. Du får aldrig ställa svåra frågor, inte verkligen svåra frågor gentemot det segmentet. Då är du bränd. Om du ska ifrågasätta, då ska du göra det taktiskt. Du ska försöka sänka rätt person för att förhöja dig hos andra. Jag upplever att det rövslickeriet är mycket värre inom den fria marknaden. Det handlar också om anpassningen. Det kan ha att göra med att jag vill göra mig attraktiv på en eller annan marknad. Eller det kan ha att göra med att jag inte vill att folk blir arga eller ledsna eller sårade. Jag anpassar mig hela tiden på en mängd av sätt och det måste integreras i en analys. Problemet finns både inom och utom det institutionella. Allting präglas av konkurrensvillkor och utslagning, av kapitalism i grund och botten.

 Människor som jobbar inom det fria konstlivet är utsatta, prekära som man kanske kunde säga. Diskussionen om prekariat och boken Prekariatet – den nya farliga klassen (2011, svensk översättning 2013) av Guy Standing, slog åtminstone Sverige med storm. Man har börjat prata om en ny slags underklass, eller underklass kan man väl inte säga i traditionell mening eftersom den här klassen saknar solidaritet inom sig. Vissa kan vara till exempel högutbildade, men alla delar en osäker tillvaro på arbetsmarkanden och väldigt få löften om att det ska förbättras. Det talas om en tickande bomb i samhället rent generellt och jag tror att vi kulturarbetare tillhör den här gruppen, mer eller mindre. Vi befinner oss på olika plan, några av oss går in i institutionerna och försöker skapa arbetsmöjligheter där, andra av oss utanför, men vad vi delar är oftast en osäkerhet. Också på institutionerna där man har ett- eller tvåårs kontrakt.

Foto Tani Simberg

K-E: Hur kopplar du det här, dagens situation vad gäller konkurrens och utslagenhet i samhället till Under och dess tematik? Den är skriven 1998. Jag minns att i början av pjäsen beskrivs rummet som en plats efter ett skrik. Jag tolkar det som en tillvaro efter något stort och oåterkalleligt. Typ ett världskrig, världens undergång. Sedan vet man inte hur subjektiv den undergången är, det vill säga är det en allmänmänsklig katastrof som skett eller handlar det om en individs värld som rasat samman. Hur har ni närmat er det samhälleliga temat i pjäsen?

A: Man måste börja med att se sig själv, de konkreta omständigheterna. Vi är i den finlandssvenska kontexten och sätter upp en pjäs om uteliggare. Precis som du sa, vi är relativt privilegierade. Vi som lever i norra Europa, vilka är vi att representera underdogs? Vad är det för ett lite perverst intresse hos Norén, och kanske hos oss också som jobbar med det? Varför är det kittlande att närma sig det som är utanför och kanske prekärt, utslaget? Vad är det där, i ett mörker, i den översvävande döden. Kanske är det rädslan för identitetsförlust men också för ett klassfall. Vi började nog tänka på pjäsen som rädslan för att falla. Det var mera relevant än att berätta för medelklasspubliken att vet ni att det faktiskt finns utslagna människor på gatorna. Nästa gång ni går förbi någon kanske ni kunde slänga ett par euron… Alltså, det tror jag inte alls på, att teatern är en plats där man propagerar för en sådan politisk sak på det sättet. Men publikens och vår rädsla att falla ur däremot, den rädslan tror jag faktiskt har skärpts de senaste åren av många orsaker. Det har blivit otryggare ekonomiskt, men också samtidigt av att det politiska klimatet radikaliserats på högerfronten både i Finland och Sverige, Skandinavien och i hela Europa. Vi har fascistpartier i många länder, man kan nog lugnt använda det ordet. Tänk till exempel på Norge och Fremskrittspartiet i regeringen, inte bara i riksdagen. Vi är i ett läge där man kan fråga sig om fascismen är tillbaka eller kanske den aldrig var borta? Nu tar inte den här pjäsen en sådan riktning att den vill diskutera fascism, men för mig är den alltid närvarande, för att det är en så politiskt allvarlig situation som kom överraskande och samtidigt är det dumt att säga så, varför blev man överraskad? Vi har hört att det bara finns envägs politik sedan Thatcher och Reagan. I Sveriges fall var det moderaterna, som på 90-talet påstod att det bara finns en väg och det är marknadsliberalism, privatisering, det är det vi ska göra och nu ser vi konsekvenserna av det. Så vi visste ju. Det andra var att ur publikens perspektiv och vårt, för jag tror att vi tillhör ungefär samma klass, en medelklass om än prekär, vissa av oss mer andra mindre, så är det intressant varför vi intresserar oss så bisarrt för de utslagna? Det tror jag att vi gör för att vi är rädda för att själv bli eller vara utslagna, och vill bearbeta det. Det är ganska negativt att syssla med något man är rädd för, men det kan också finnas något lockande i att falla. Något lockande i att dö, ungefär som att stå vid ett högt stup och titta ner. Det där suget som vi kallar för att var höjdrädd, det är egentligen ett begär att hoppa. Sen har vi andra krafter i oss som säger nej för helvete, gör inte det av en mängd olika skäl. Men bara den som känner ett begär att hoppa kan vara höjdrädd. Det är något spännande i att droga sig, att göra något galet, att förälska sig eller att bara släppa. Så det här med att falla är också förknippat med begär. Och det har vi försökt göra en estetik av. Vi har inte försökt trovärdigt gestalta knarkare som har en roll på det sättet, däremot har vi varit intresserade av rörelsespråket, kroppsspråket under inflytande av droger.

K-E: Vad har varit inspirationskällan till rörelsematerialet?

A: Det har varit rena iakttagelser, hur människor beter sig på olika substanser. Man kan gå på stan och göra observationer och ju noggrannare man är desto bättre blir det. Så har vi också sysslat med avspänning. Det fick jag med mig från min utbildning av Andris Blekte. Han var en avslappningsguru i Sverige som påverkade generationer av skådespelare. De (skådespelarna i Under) har alla fått ganska mycket instruktioner kring vad som händer i muskulaturen i deras käkar och i deras ögon. Mera sådana instruktioner än vad de vill, eller vad strävan är. Vi har försökt hålla alla instruktioner på en materiell nivå. Det handlar om kroppen eller till exempel om att hela tiden ha en liten rörelse i kroppen. Det är något de gör under hela föreställningen. Och den rörelsen försöker härma snön som faller under föreställningens gång. Den faller i ett ganska bestämt tempo och det tempot vill vi att hela tiden skall finnas representerat någonstans, om inte i snön så i någon av skådespelarnas kropp. Det kan låta flummigt, men det är koreografiskt.

   På sista tiden har jag varit väldigt inspirerad av ny-materialism, en feministiskt driven teorivåg som under de sista tio åren fått ganska mycket inflytande och ibland samlas under benämningen posthumanism. Man försöker kritisera våra ständiga antaganden om att människan är måttet. Vi har satt alla mått för till exempel språket som om det vore förstahandsinformation om världen, men det mänskliga språket som vi vet är helt och hållet utformat utifrån våra kognitiva och genetiska förhållanden. Men det finns andra sätt att uppfatta världen på, andra subjektiva erfarenheter. Andra arter förstås, men också alla avatarer som vi skapar, på Facebook men också i dataspel. Vår yrkesidentitet är ju i sig en avatar som vi leker med. Det mänskliga måttet är inte bara människan utan oftast en vit, medelklass man. Om man ser på det strukturellt så blir det ju så. I Under försökte vi nog, vilket jag gör i nästan alla projekt, upptäcka någonting bortom sina vanliga mått. Vi undersökte nog frånvaro snarare än närvaro; hur är det att glömma sig själv och försvinna ut i någonting bortom självet? Därmed även bortom den antropocentriska avbildningen och bortom ett normerande mellanregister. Bara peta sig lite på knäet i tjugo minuter på scenen, eller låta sig försjunka i en rytm. Det är en ganska provocerande sak för oss som hela tiden vill gestalta hela människor, rationella och normerade subjekt.   

K-E: Och förstå dem, oss.

A: Ja. Hela människor med en bakgrund och strävan. Alltså, vad är det vi vill göra? Jo vi vill gestalta rationella subjekt. Var i vetenskapen eller i livet finns bevis på att det existerar sådana? Vi är i mycket mindre grad rationella än vad vi framställs i drama. Det är flippat egentligen, jag menar hur folk beter sig på tv framför allt. Det är en tillskruvad verklighet. Men där finns oftast en normerad rationalitet bakom människornas beteende som egentligen bara är en möjlig livsform bland andra.

Foto Tani Simberg

K-E: Du skickade mig anteckningar, där du skrev att temat i Under också är förlusten av det autentiska eller längtan efter förlorad autenticitet. Finns det en längtan efter autenticitet, som du upplever att man inte ser på scen, som ni försöker förkroppsliga?

A: Det kan nog hända. Jag undrar bara om man ska använda ordet autentiskt. Jag uppfattar att Norén längtade efter det autentiska och att han ville skala av och skala av. Att det är något där inne bara jag skalat av tillräckligt. Jag tror ju att det inte är något därinne. Vad är det man kommer att hitta? Man kommer att hitta sig själv skalande. Inte så mycket mer. Kanske man upplever en skönhet i själva skalandet eller empati för den tragiska varelsen som är så besatt av att hitta kärnan. Om man utgår från att det inte finns något där inne, hur är det att leta då? Det är en stor fråga i dessa tider då vi ser igenom strukturer eller dekonstruerar dem. Jag tror att feminism är ett bra sätt att förstå mycket kring till exempel våra könsroller. Sen när vi blir förälskade så åker vi dit i alla fall, vi upprepar de mönster vi inte tycker om och som vi redan har sett igenom. Så det här upprepningstvånget vi har är intressant till exempel för att söka autenticitet. Det tycker jag nog att vårt arbete har handlat om. Men jag har verkligen inte bett skådespelarna vara ”autentiska”, men säkert har jag autenticitetsideal för min blick som jag inte riktigt vet om. Fast när jag säger till exempel ”slappna av mer” så vet jag nog inte riktigt vilket ideal det är som får mig att säga det, vad vill jag med det. Och det låter jag nog också vara mera ett symptom än att säga något konkret, exakt. Autenticitetsideal… det är en ganska knivig fråga faktiskt. Man känner ju sig själv ganska dåligt, eller vad man bär på.

K-E: Jag tänker på förlusten av autenticitet och att du i samband med det temat nämnt Guy Debord, författare till Skådespelssamhället (1967). I det moderna samhället har det funnits en återkommande längtan efter mellanmänskliga möten. Den längtan har präglats av rädslan eller insikten om att vi inte möts på riktigt, utan att det snarare handlar om föreställningar. Om människans olika roller i olika sociala sammanhang, om yrkesidentitet, om hur och vad man konsumerar och vad det berättar…

A: Originaltiteln La Société du Spectacle, är egentligen bättre för att allt handlar om nöjesindustrin. Allt ska sättas i format som är säljbara och man skall vara uppfinningsrik i att hitta nya säljbara sådana. Det är vi också inbegripna i som sysslar med medierna i en väldigt vid mening. Då är det lätt att tänka lite konservativt att allting har blivit så genomkommersialiserat. Man kan inte säga något som är mera självklart än det, ja det har det, men vad ska vi göra åt det? Allt är genomkorrumperat så hur är det att vara en genomkorrumperad människa av det hon inte tycker om?  Det som hon trodde sig strida emot upplever hon sig vara totalt impregnerad av. Hur är det att leva med sig själv då? Det tycker jag att är en intressant fråga. Även om La Société du Spectacle är en mycket träffande skildring av kapitalismens fatala verkan på civilisationen, så är den ganska daterad för den har alldeles för förhoppningsfulla tankar om ett autentiskt liv när vi gjort upp med kapitalismen. Vad är det för liv som ska hittas där? Det känns ganska omodernt och där tycker jag att Norén också är ganska omodern. Eller han är snarare modern än postmodern i sin tro på autenticitet. Nästan religiöst hängiven till sådana begrepp, sådana storheter som tid, död, rum… Idag flyter begreppen betydligt mer än vad de gör hos Norén. Och vi är inte så säkra på saker, som han verkar vara. Även om hans skrivande i och för sig på ett annat plan öppnar för den osäkerheten också, så det är dubbelt.

Foto Tani Simberg

K-E: Det handlar också om åsikter, vad man står för, det känns också mer och mer flytande. Eller handlar det snarare om bredd och valmöjligheter än splittring? Jag upplever att det också tangerar frilansverkligheten. Hur påverkar det här den konst som skapas?

A: Hur vill man att den traditionella scenkonsten ska utvecklas? Där ser man tydligt ganska olika spår. Vill man att den ska bryta ner institutionerna, kanske röra sig utanför teaterutrymmet, låna in mera inspiration från performance till exempel. Eller finns det något i teaterutrymmet och dess apparatur av iscensättning, i den kompetensen, man vill försvara? Eller ska den börja söka i mer etiskt relevanta berättelser om den andre? Det handlar om kulturpolitik, vad har man för kulturpolitisk debatt om varför vi gör det vi gör. Jag tycker att vi konstnärer så ofta är rädda för nyttodiskussionerna, vad konst ska vara bra för. Med Under diskuterade vi hur, och om, vi kan representera uteliggare och varför. Och vi kom fram till att det kan vi inte. Det här handlar inte om uteliggare, det här är skådespelare som undersöker rörelse och ganska materiella kvaliteter och ett språk som Norén har gett oss. Även om jag förstår att det kan finnas läsningar att de här skådespelarna försöker porträttera uteliggare, men jag önskar att de läsningar ska falla ganska snabbt när man kommer in och ser vårt arbete. Det är paradoxalt; kulturprojekt som försöker representera en eller annan utsatt, ”de andra”, ger mig en äckelkänsla. Samtidigt så lever vi i en tid där vi inte är så långt från att falla ur. Att drabbas av sjukdom, mista jobbet…

K-E: Senast jag intervjuade dig pratade vi om verkan. Vad man vill att verkan ska vara då man sätter upp en pjäs, gör en föreställning. Vad vill du att verkan ska vara med Under?

A: Det är nog ganska så ödmjukt ändå. Kanske man inte kan ändra någon eller ha en sådan konkret verkan, men däremot locka till att gå in i olika sätt att se, att uppleva. Kanske lite som att falla i trans. Om man kan se på något så politiskt allvarligt, också existentiellt allvarligt som tematiken i Under, och samtidigt se skönhet, då är man ganska nära något som förlåtelse, tror jag. Vi har försökt skapa en hel del skönhet med teatrala medel, kring ett traumatiskt tema. Det är en ganska stark vilja, som finns i Norén också; jo, döden är hemsk men se också skönheten i att lämna. Släppa taget. Död i väldigt vid mening då, som innebär att avsluta något och upptäcka något nytt.     

Under trailer (http://vimeo.com/84600905)

Kvarstående föreställningar: 5.3, 6.3, 7.3, 8.3 kl.19

Kira-Emmi Pohtokari
Skådespelare och styrelsemedlem i Lust.

Anders Carlsson
Skådespelare, regissör samt konstnärlig ledare för Institutet.

Institutets hemsida (institutet.eu)

Sirius Teaterns hemsida ( universum.fi/sirius)