publicerad på lustbloggen 13.5.2013

Som ung nästan färdiggräddad skådespelare blir jag mörkrädd av att tänka på hur långt teatern ibland halkar efter samtiden. Under det senaste spelåret har jag flera gånger överraskats av heteronormativa eller till och med sexistiska teateraffischer. Nu orkar jag inte längre hålla käften. Jag tycker det dags för teatrarna att ta ansvar. Snälla sluta upprätthålla könsmaktsordningen och sluta förtrycka kvinnor.

Kritik av konst kan ofta avfärdas med att det ligger ett medvetet val bakom verket. I följande fall har jag dock svårt att se hur bildkomposition och motiv är helt genomtänkt.

Exempel 1:

Helsingin kaupunginteatteri – Yhden asunnon loukussa

Tokroligt! Mänmänmänmänmänmän. Och två glättiga kvinnor. Varför hjälper dessa kvinnor inte den stackars mannen att dammsuga? Är de alldeles för upptagna med att hålla balansen och puta med munnen?

Exempel 2:

Helsingin kaupunginteatteri – Omatunto

Den här gamla herremannen ser ut att må gott där han pöser mellan två unga vackra kvinnor. Han har verkligen gått i dessa två systrars fälla. Klätt av honom har de också gjort. Stackars man.

Exempel 3:

Åbo Svenska teater – Hair

Den här bilden skriker inte ”hippie”. Snarare ”heteronormativitet i slipat reklamfodral”. Att vira in sig i den amerikanska flaggan verkar vara ett bra sätt att visa sin avsky för Vietnamkriget. Några par vita jeans och en vindmaskin på det så blir budskapet tydligt.

Hippie: Flickor som lutar sig mot en trygg mans retuscherade kropp eller pinup-aktigt skyler sina bröst med stylat hår eller sensuellt bortvänd kropp? Den monogama heterosexualiteten dominerar. En manlig näve kan till höger skymtas på en annan mans axel men mer spännande eller homoerotiskt än så blir det inte. Tvåsamhet, patriotism och yta – musikalen Hair i ett nötskal?

Exempel 4:

Svenska Teatern – Vem är rädd för Virginia Woolf?

Sist ut har vi skräckexemplet på hur ogenomtänkt det kan bli. Här har vi bilden som vinner mitt pris för årets mest könsdiskriminerande reklam. En klassiskt poserande kvinnotorso i en våt, genomskinlig klänning, med ett cocktailglas som huvud. På vilket sätt anknyter detta till pjäsen ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” Det dricks sprit i pjäsen – check. En kvinna dricker sprit i pjäsen – check. Denna spritdrickande kvinna i pjäsen är påklädd – check. Fler likheter än så hittar jag inte trots att jag både läst och sett pjäsen. Det är inte ens någon av skådespelarna i föreställningen som lånat ut sin kropp till denna bild.

Det faktum att kvinnan på fotot berövats sitt huvud och därmed också sin blick gör att hon förlorat all möjlighet att berätta något om situationen. Hon har förlorat sin röst och detta leder till att objektifieringen och sexismen är total.

I framtiden hoppas jag att teatrarna tänker sig för hur de gör sig synliga i stadsbilden. Att upprätthålla föråldrade normer är inte eftersträvansvärt, speciellt inte om man har som mål att locka publik som vill se nyskapande och samhällskritisk konst.

Andrea Björkholm går sista året på Teaterhögskolan och filar på diverse framtida projekt som fötts ur tankar kring normer och genus.