Publicerad på lustbloggen 1.2.2013
De senaste två åren har jag arbetat i Berlin med Nya Rampen. I knappa tre år har jag bott i samma stad och haft nöjet att ta del av utbudet i den stad som ofta anses vara en av världens kulturhuvudstäder. Kultur och konst i alla dess former frodas, inte minst scenkonst och även denna i alla dess former från performans till textdrama till revyteater.
Utbudet är så digert att man utan bekymmer kan få kalendern fullspäckad med upplevelser som skiljer sig från varandra till den grad att man inte kan tro att allt detta kan finnas tillgängligt i en och samma stad, inom en vecka.
Faran med detta är att man lätt drunknar i utbudet och tyvärr är det inte ovanligt att man drar en nitlott. Kvaliteten är inte alltid garanterad i denna kvantitet.
Förutom de konstupplevelser Berlin erbjudit har vi turnerat en hel del de senaste åren och spelat på festivaler. I samband med detta har jag kunnat bilda mig en uppfattning om vad det är jag vill uppleva som publik. Jag har kunnat skönja vissa trender inom modern scenkonst som i bästa fall har uppfyllt mina önskemål.
Jag har märkt två faktorer som jag skattar högt då jag ser scenkonst, nämligen ett konceptuellt tänkande och styrkan i en sammansvetsad ensemble.
Med konceptuellt tänkande menar jag pjäsanalyser som har ett starkt genomgående element, tema eller estetik.
De senaste åren har bl.a. regissören Vegard Vinge, som för tillfället är verksam på Volksbühne i Berlin, gjort stort intryck på mig med sina sagolika uppsättningar av Henrik Ibsens pjäser. Vinges estetik präglas av en tvådimensionell scenbild som för tankarna till serieteckningar och, enkelt kanske men också effektivt, ytlighet. Detta starka estetiska påstående ger mig som åskådare en referensram tydlig nog för mig. Tack vare denna kan jag låta mina tankar och associationer flyga fritt. Det är också detta Vinge låtit sig göra. Den tolv timmar långa föreställningen är en explosion av associationer och bilder uppenbarligen inspirerade men inte dikterade av pjäsen, med historien om John Gabriel Borkman som en ödmjuk vägvisare.
Man kan argumentera att den här sortens scenkonst är elitistisk och endast riktad till de redan invigda. Detta stämmer emellertid inte, åtminstone inte i Berlin. Snarare tvärtom. Sällan har jag sett en så blandad publik som på John Gabriel Borkman. Det jag uppfattar befriande är att man inte underskattar sin publik, att teater inte begränsas av förutfattade meningar om vad teater som begrepp innebär. Detta öppnar upp för en bredare publik, en publik som annars kanske känner sig obekväm på teater. En publik som uppskattar att den tillåts göra sina egna uppfattningar istället för att serveras dessa på ett fat. Det förutsätts inte att man känner till pjäsen från tidigare men ifall man gör det blir man heller inte besviken.
En stark ensemble är viktig för mig eftersom jag gärna vill likna mitt arbete i Nya Rampen vid musikerns i ett rockband. Jag tilltalas av bilden av bandet som ”jammar” tillsammans med gemensamma referenser som inspirationsmaterial och skapar en tematiskt stark helhet. Detta inspirerar mig och jag vill tro att den synlighet Nya Rampen fått de senaste åren har och göra med detta.
Den starkt regissörfokuserade tyska teatertraditionen har under de senaste åren fått litet omväxling i och med grupper som Gob Squad och She She Pop, vilka båda uttryckligen jobbar kollektivt utan uttalad regissör, dramaturg eller skådespelare.
Dessa kollektivs föreställningar tilltalar mig eftersom de sina teoretiska ambitioner till trots utstrålar en styrka som endast ett sammansvetsat band kan göra.
För mig handlar teater precis som musik om energi. Jag vill ha en känsla av osäkerhet och förväntansfullhet på teater som motsvarar den jag i bästa fall har då jag går på konsert. Av mina bästa teaterupplevelser behöver jag inte komma ihåg mer än det knytnävsslag som slog mig med ett likadant tryck som gitarrvallarna ur Marshallhögtalarna på mina bästa konsertupplevelser. Jag gillar då en föreställning är en total urladdning. Energi. Jag vill tro att en ensemble som jobbat ihop länge kan skapa denna urladdning och förhoppningsvis förmedla denna till publiken. Egentligen är det alltså frågan om den katharsis Aristoteles redan efterlyste, med andra ord en ganska utnött och konservativ önskan om vad teater i bästa fall kan vara.
Rasmus Slätis är skådespelare och grundande medlem av Nya Rampen