Publicerad på lustloggen 5.6.2012

Mitt praktikår

Andrea Björkholm rapporterar!

Inledningsvis, kära läsare: vilket praktikår det har varit!

Vi går pang på rödbetan och förflyttar oss 8,5 månader bakåt i tiden.

I augusti inledde jag mitt praktikår med buller och bång på Uppsala stadsteater. Pjäsen var Mefisto och regissören Andriy Zholdak. I god rikssvensk anda kände jag mig peppad inför det som komma skulle. Edit: Jag var LIVRÄDD! Skoltrött praktikant långt borta från skolans trygghet i ett nytt land där jag inte kände en kotte med en regissör det kretsade fruktansvärt många historier kring. Edit: Skräckblandad förtjusning. För allt det där kändes också som en enorm befrielse. Det var helt enkelt bara att trycka gasen i botten och låta det bära eller brista.

 

En bok modell Bibeln skulle jag kunna skriva om bubblan ensemblen befann sig i tillsammans med Zholdak under repetitionsperioden. Processen är det mest psykiskt och fysiskt påfrestande jag någonsin har varit med om. Jag har hunnit både hata och älska det i otaliga repriser. Jag har blivit manipulerad, blåmärkt, tillintetgjord, panerad i vatten och mjöl och gjort saker jag trodde var omöjliga. Spytt har jag också (otippad örtcigarettöverdos), fallit i gräddtårtor, svalt stora mängder teaterblod, nästan halkat lårbenshalsen av mig i högklack och haft jävligt roligt. Hela ensemblen har tagit sig genom något helt galet. Samtidigt har det definitivt varit värt mödan. Sällan har jag känt mig så levande och vibrerande som då. Jag har sagt aldrig mer! men förvånansvärt snabbt glömt allt det svåra och ser nostalgiskt tillbaka på processen och saknar på sätt och vis allt det där.

 

 

De upplevelser och kunskaper jag bär med mig från arbetet med ”Mefisto” är ovärderliga. Allt jag lärt mig om mig själv privat och som skådespelare kommer jag att ha nytta av hela mitt liv. I och med den här processen har jag verkligen börjat forma min skådespelaridentitet. Det som jag skulle vilja ta med mig från arbetet med Andriy är intensiteten, koncentrationen, förmågan eller tvånget att ge sig hän, känslan av att hela tiden vara beredd att hugga, reagera, leverera. Jag vill göra teater på liv och död!

Och Zholdak? Han är på intet sätt lätt att förstå sig på. Ena veckan är du världens bästa skådespelare, nästa är du en grå mus. Metoderna är inte alltid schysta – det tog ett tag innan jag lärde mig att han skriker på sina skådespelare för att han vill att slutresultatet ska bli bra. Trots alla jävligheter har jag svårt att varken kritisera eller försvara honom. Fast han inte så ofta visar det bryr han sig i slutändan om sina skådespelare.

Min insats i Mefisto ledde till att jag fick jobb i ytterligare en pjäs på teatern, Morden på Bäverns gränd, ett komiskt mordmysterium i bästa Sherlock Holmesanda. Att komma från regissören med piskan till trevliga kafferep och diskussioner var både utmanande och oändligt frustrerande. Att gå från hundra personer i publiken i stora salongen med femhundra platser till fullsatta hundrafemtio på lilla scenen provocerade mig fruktansvärt mycket. Vad är det publiken vill ha? Teater som verkligen väcker starka känslor eller teater som roar en stund men kanske är bortglömd om ett par veckor? Länge var jag arg. Sedan fick jag krypa till korset och inse att bägge sorters teater behövs. Frågan som kvarstår är ändå hur man ska kunna väcka intresse hos publiken att vidga sina vyer vad gäller teater och kanske våga ta sig utanför sin bekvämlighetszon.

 

Från Uppsala bar det i januari av hem till Finland. Åbo svenska teater och Kungen av Ö i regi av Joakim Groth stod på tur. Det blev en ganska stor omställning att komma tillbaka till hemlandet. Mitt i allt befann jag mig bland bekanta kollegor. Privat kändes det enormt skönt men skådespelarmässigt drabbades jag av prestationsångest eftersom jag inbillade mig att det fanns någon slags förväntningar på vad jag skulle kunna prestera. Det gick knaggligt i början men så småningom kunde jag slappna av. En annan prövning var att efter att ha gjort stora roller i Uppsala plötsligt ha en ganska liten uppgift. Det gällde att hitta utmaningar i det lilla och att inte låta energitjuven slå till under väntan på att få repetera eller gå upp på scenen.

 

Jag har haft tur som fått vara med i tre produktioner under min praktik. Och än är det inte över. Sverige gav mig blodad tand och för tillfället repeterar jag ett i barnteaterprojekt, Hallå pengar!, som genomförs på Stockholms dramatiska högskola under april och maj. Jag avslutar praktiken med att möta ambitiösa jämnåriga teaterstuderanden och våren i den svenska huvudstaden.

Mitt praktikår har varit en perfekt mix på alla sätt och vis. Det känns helt rätt att i höst återvända till skolan och få arbeta med kursen igen. Jag ser fram emot att låta mig överraskas och inspireras av de kunskaper mina kursisar tagit med sig från sina praktiker samt suga ut den sista lilla trygghet som skolan ännu erbjuder innan det om ett år bär ut på okända vatten i arbetslivet.

Hoj!

–

Andrea Björkholm går sista året på Teaterhögskolan och filar på diverse framtida projekt som fötts ur tankar kring normer och genus.