Publicerat på lustbloggen 25.7.2012

Iakttagelser.

Carl Alm.

III. Stanislavski och Teaterns existensberättigande

Att skriva eller inte skriva – däri ligger frågan.

Att Skriva men förmå det så att

man undviker pretentionens dystra

egg – däri ligger svårigheten.

1. Stanislavski

”For a good actor it takes two hours to show the audience what kind of human this character is, for a great actor 30 seconds. After this he or she can do what they want.”

Stanislavski är inte relevant därför att hans system möjliggör en, i värsta fall ändlös, intellektuell analys som lätt utmynnar i de kverulanta intellektuallisternas seger över de mindre artikulanta och som alltid medför den implicita möjligheten, eller hotet, att själva tillställningen utmynnar i en diskussion om själva systemets tolkning och betydelse för modernt skådespelararbete, ja, till och med själva Stanislavski och hans liv och leverne kan med gott samvete tas upp och diskuteras än en än gång av de lärde under dylika seanser som ibland benämns repetitioner. Det finns skådespelare som blomstrar och bemästrar en dylik teknik. Själv har jag inte gjort det.

Stanislavski är relevant för att hans system går att applicera så att det är möjligt att genomleva en hel karaktärs liv fysiskt från födsel till död.

Vi människor har alltid en sann vilja. Och vilja är fysik.

Själv tycks jag vara en skådespelare vars liv blir som den karaktärs jag spelar. Jag brottas med FPA, Josef K med sin process. I första scenen i vårt stycke vaknar K upp och finner sitt rum förvridet, snett och parkerat ovanför en avgrund. Jag vaknade en morgon upp och märkte att det skåp jag har i min gästlägenhet under nattens gång blivit märkbart snett. En skruv hade lossnat.

2. Teaterns existensberättigande

Jag är naiv idealist. Problemet med att vara det är att man egentligen bara kan existera på ett sätt utan att förlora fattningen.

Jag anser att ett av teaterns viktigaste existensberättigande i 2010-talets Europa är kopplad till en sann humanistisk strävan. Den kan lättast formuleras på följande sätt: vi är alla människor, eller, för att citera en legendar: ”If you prick us, do we not bleed?”.

Det är möjligt att finna universella punkter över de personliga och de nationella gränserna.

Ett kollektiv kan arbeta med denna strävan från början. Den privata idén är inte intressant. Den som får flera människor att tända till är det.

I bästa fall är en teaterföreställning både universell och lokal.

Det fascinerande är att det faktiskt är möjligt. Hur naivt och löjligt det än låter. Resultatet kan till och med bli mycket bra. Och i och med att det är möjligt har teatern en uppgift i dagens Europa. Att hitta sann kontakt mellan människor som har olika bakgrund.

Måhända argumenterar jag som ett naivt barn, men är det inte naivt att längta tillbaka i tiden till en nationalromantisk bild av ‘bättre tider’? Bättre på vilket sätt? Män var män (vilket implicit givetvis även förutsätter att kvinnor var kvinnor)? Månne inte den tiden är förbi. De jag känner som levde då hade det inte särskilt bra.

Jag tror jag i denna text lagt ribban så högt att jag kommer att gå under den fler gånger än jag kommer att klara av höjden. Frågan är väl om dessa är tankar som bättre hör hemma endast i det privata eller är det en dialog med riktningen utåt.

Eller, egentligen är väl frågan, spelar det någon roll? Är det inte sist och slutligen en naiv felberäkning att tro att någon skulle bry sig om just det jag skriver? Eller behöver någon bry sig för att jag skall känna att jag har rätt att uttrycka mig? Har jag bara rätt att uttrycka mig i det oändliga? Skrika min hybrispatosliga monolog ut i universum, för jag har rätt.

Inspirationer (dialoger, repetitioner, samarbeten): Andrey Moguchy, Nils Poletti mf.l. Tack.

Carl Alm är freelance skådespelare. Har sedan 2010 jobbat på finska, svenska, engelska i Finland och engelska och tyska utomlands. Skriver om möten och sammanträffanden som uppstått.