Publicerat på lustloggen 26.5.2012
Iakttagelser.
Carl Alm.
- Start – Stop och Detaljer.
Har haft fördelen att arbeta utomlands som skådespelare. Kunde inte tacka nej. Först till Riga 2011 och sedan till Düsseldorf 2012.
Det fina med att arbeta utomlands är den inre och yttre dialog det nya sammanhanget tvingar på en.
- Start – Stop
”I understand it is difficult for you, because you always start and then stop, then start and then stop again, of course in this way you lose a lot of energy. Better to just start. It’s not about the technique. You have it. And we know you have it. We can see it, we can feel it. And it’s not about that. It’s about life. And that’s what it is. You simply start. And not wait. Don’t wait. And don’t stop. Okay, so, start.”
Jag tycker något av den finlandssvenska skådespelartraditionen tydliggörs i ovanstående citat (som härstammar från Lettland).
Att skådespelararbete till hög grad handlar om upprepning står för den invigne klart. Start-stop fenomenet uppstår när upprepningen blir ändamålet. När skådespelarens huvuduppgift blir att klara av en utstakad bana.
En kedjereaktion uppstår. Andningen kopplas inte till situationen. Skådespelaren blir oförmögen att vara närvarande i situationen. Tanken leds annanstans. Uttrycket blir som följd, inte bara tekniskt, utan eventuellt till och med mekaniskt. Resultatet blir att skådespelaren spelar bakåt. Man försöker upprepa sin bana. Om denne ändå låtsas spela framåt, vilket den sceniska situationen troligtvis kräver, blir det hela alltigenom falskt. I det riktiga livet funderar vi inte på om vi står på rätt ställe för att bekänna vår kärlek. På scenen gör man ibland det.
Resultatet är att åskådaren hela tiden ligger före skådespelaren. Vet vad som kommer att hända.
Trist? Javisst.
Dålig teater? Självklart.
Finns det då inte dålig teater utomlands? Jo, mycket. Enligt min erfarenhet är ungefär fem procent av utbudet ‘bra’, oberoende ort.
Alternativet till det ovannämnda?
Det är att uppnå ett stadium där förhållandet mellan roll, skådespelare och karaktär är dynamiskt. De tre är till en viss grad oskiljaktliga och bör också så vara. Skillnaden mellan karaktär och skådespelare är kristallklart, det behöver vi inte spilla tid på här.
Intressantare är förhållandet mellan karaktär och roll. Om vi definierar karaktär som människa i samma bemärkelse vi upplever oss själva som människa, leder det till att en roll är det vi ser av denna människas liv. Ett urval, men med en hel historia. Livet är inte ett skådespel, men ett skådespel kan innehålla liv. Ett skådespel med liv är oemotståndligt.
Jag har sett ”Start – stop” överallt. Det är inte enbart ett finlandssvenskt fenomen. Jag har också själv sysslat med det på flera olika håll. Oberoende av vad orsaken än, i varje enskilt fall, är, leder resonemanget till två frågor: ”Är detta till viss mån en traditionsfråga” och ”Vad betalar åskådaren för?”.
Jag påstår att det till viss mån är en traditionsfråga och att åskådaren betalar för det oemotståndliga.
- Detaljer
Det är de små detaljerna som avslöjar att jag inte är ortsbo.
Första veckan är jag totalt isolerad. Efter det börjar folk tilltala mig på gatan på deras modersmål. Någonting har alltså hänt. Något i min habitus har förändrats. Är det hållningen? Rytmen? Gångstilen? Hur man för sig i förhållande till andra människor? En kombination av dessa? Oerhört intressant för en skådespelare. Jag har ingen aning om vad svaret är.
Att smälta in i gatubilden är, givetvis, bara början. Det sker ganska lätt och till en stor del automatiskt. Eller, för att vara noggrannare, till en stor del utan medvetandets aktiva ansträngning.
An efter kommer de mindre och finare detaljerna. De som, åtminstone av mig, kräver medvetandets aktiva ansträngningar. I vissa fall till och med i synnerligen hög grad. Eller så är mitt medvetande bara rätt klent.
I Lettland betalar man inte, hur skall jag beskriva det, ‘hand till hand’, om det inte är oundvikligt. Hur gör man då? Jo, det finns en liten kopp dit man skall stoppa pengarna då man betalar och också plocka upp växeln ifrån. Detta glömmer jag gång på gång i Riga. Varje gång överräcker jag mynt eller en sedel direkt åt personalen. Och varje gång tittar försäljaren på mig lika överraskat.
När jag väl äntligen skolat om min hjärna, vilket alltså skulle kunna innebära några ytterligare små yttre steg av integration, faller hela projektet på mekaniken. Jag saknar helt enkelt den fingerfärdighet som krävs för att blixtsnabbt plocka upp pengarna ur skålen. Folk bakom mig i kön suckar. Jag försöker skynda mig. Resultatet blir det motsatta. Fäller några mynt på golvet i stället. Tvungen att plocka upp dem också. Röd i ansiktet går jag ut ur establissemanget.
Lett? Inte på långt när.
– Carl Alm
Inspirationer (dialoger, övningar, repetitioner): Valters Silis, Karlis Krumins, Dagfinn Tutturen, m.fl.Tack.
Carl Alm är freelance skådespelare. Har sedan 2010 jobbat på finska, svenska, engelska i Finland och engelska och tyska utomlands. Skriver om möten och sammanträffanden som uppstått.