Det luktar bärs – En teaterkolumn – Alexandra Häggman – 06.06.2012

Publicerad på lustbloggen 6.6.2012

Det luktar bärs – en teaterkolumn

Första kvällen såg jag nästan fem timmar. Tre kvällar senare såg jag knappa två och en halv timme till. Sammanlagt avverkade jag således nästan sju och en halv timme teater – av en tolv timmar lång pjäs. Och jag säger avverka, för det var inte bara underhållande.

Missförstå mig rätt, teater måste inte jämt vara underhållande, men jag tycker inte om att känna mig onödig som publik, vilket stundvis var fallet med föreställningen John Gabriel Borkman, regisserad av Vinge Vegard och Ida Müller, under årets Theatertreff i Berlin.

Pjäsen, skriven av Henrik Ibsen på 1800-talet, och dramats mest grundläggande storyline, hade jag kollat upp i förväg, men mina ynkliga försök till förståelse genom förhandsresearch stod sig slätt mot det kaos som skulle komma att utspelas framför mig.

++++++

Eftersom jag måste börja i någon ända så börjar jag i bakändan. Bokstavligen. Under föreställningens gång sysslade huvudrollen i pjäsen upprepade gånger med att ”måla tavlor” genom att först spruta in målarfärg i sitt anus, och sedan spruta ut den igen på en vit duk. Detta gick väl an så länge spektaklet skedde i ett skilt rum och projicerades för publiken på en skärm så man fick välja när man ville titta bort, men när skådespelaren sedan ”målade en tavla” och gav den som gåva till en i publiken som råkade sitta rakt framför oss, då bestämde sig mitt norska sällskap för att det fick vara nog. ”Det luktar bäsch”, sa de. Visst, tänkte jag, för all del, det luktade ju bärs (i Berlin får man nämligen, till min och mångas stora glädje, ta in alkohol i teatersalonger), men jag fattade inte förrän vi kommit ut på gatan igen att ”bäsch” uttalat på norska inte betyder bärs, utan bajs. Så det var slutet på kväll nummer ett.

++++++

Kväll nummer två fortsatte i samma anda med blod, nakenhet, död, dans och kroppsvätskor så det stod härliga till. Vad som ändå var mest utmärkande för föreställningen John Gabriel Borkman var de oändliga upprepningarna, och en rätt så imponerande ljudvärld. ”Hur långt räknade han den här gången?” frågade en kollega till mig efter att jag sett föreställningen den första gången.

Det visade sig alltså att föreställningarna kunde se väldigt olika ut från kväll till kväll, helt beroende av hur mycket skådespelarna hade lust att improvisera just den dagen. Själva ”räknandet” var alltså en skådespelare som räknade högt så långt han hade lust, och i precis vilken takt han själv ville. Då jag var där räknade han till 505 (och jag ville slita mitt hår och skrika av frustration någonstans redan runt 300), men jag fick senare höra att han en annan kväll räknat till över 5000. Tack. Gode. Gud. att jag inte var där då.

En hel scen kunde också gå ut på att en eller två skådespelare vandrade omkring i ett rum och inte gjorde mycket mer än att flytta på saker. Samma saker. Hela tiden. Ett evigt upprepande, men med en ljudvärd som det måste ha suttit många lyhörda ljudtekniker bakom. Varje steg, varje sak som flyttades, andning och röster var alla förstärka eller manipulerade och på så sätt förhöjda till en taktfast helhet som stundvis kunde vara riktigt fascinerande (och stundvis riktigt sövande). Men det gav verkligen en helt ny, en annorlunda, atmosfär till teatern att alla ljud kom från högtalare eller ur teknikerbås.

Scenografin å sin sida var något av det mest överdådiga och imponerande jag sett på länge! Teatern hade byggt upp flera våningar som dessutom hade olika djup och kunde öppnas och stängas på de mest överraskande sätt. Att skådespelarna sedan stänkte ner dekoren med färg, rev ner delar av den och vårdslöst kastade sig mot den antar jag att ingick i budgeten. Att bygga upp allt det där kväll efter kväll måste ha varit ett heltidsjobb i sig.

Uthålligheten hos vissa skådespelare var också häpnadsväckande. I ett skede trodde jag till exempel att kroppar på scenen var dockor men efter ett par timmar (timmar!) insåg jag att det var skådespelare som legat blickstilla. Endast om jag ansträngde mig riktigt noga kunde jag se hur de andades.

Ensemblen bakom John Gabriel Borkman är också omfattande. Även om själva stommen består av regissör och dramaturg så har de ett fyrtiotal skådespelare knutna till sig. Som mest räknade jag till 18 skådespelare på scenen samtidigt. Och då kan jag inte ens föreställa mig hur många tekniker och assistenter som gömmer sig i kulisserna.

I pjäsen John Gabriel Borkman använder också alla skådespelare masker, vilka var väldigt distinkta för de karaktärer som de gestaltade. Att blanda den här typen av provokationsteater med maskteater är också ett fräscht och intressant regigrepp.

++++++

Men så kommer jag då onekligen till frågan; vad är poängen med föreställningen?

Om meningen och målet var att bara provocera så tycker jag att dom tog i för mycket. I alla fall jag blir nästan nollställd, liksom avstängd, när det blir för överdrivet för länge. Således är jag inte provocerad, snarare stundvis likgiltig.

En annan ”poäng” kan vara att testa publikens och teaterns gränser. Hur långt kan vi gå? Hur länge sitter publiken kvar? Visst, intressanta frågeställningar och väldigt på tapeten i Tyskland, men kanske lite dammiga också.

Som jag tidigare nämnde så upplevde jag mig också delvis utestäng, inte riktigt delaktig, i vad som utspelades framför (och runtomkring) mig. Som skådespelare vet jag hur roligt det ibland kan vara att bara släppa loss och improvisera, kasta sig ut och med hala strumpor balansera på gränsen mellan kontroll och kaos, och jag upplevde mig också se glimtar av detta hos skådespelarna i John Gabriel Borkman. De verkade njuta av vad de gjorde, och det är också njutbart att se, men bara till en viss gräns. Varför ha publik överhuvudtaget om man inte bryr sig om att dom är där? Det är väl ändå i mötet med publiken som teater uppstår?

Jag kan också se strävan i att göra nyskapande teater i John Gabriel Borkman, men ärligt talat, i dagens läge känns det nästan som att det mest överraskande vore att sätta upp en pjäs utan några konstigheter alls. Att spela en klar och tydlig historia, med igenkännbara karaktärer och en början, en mitt och ett slut, det skulle kanske få folk att höja på ögonbrynen. Vad vet jag, men det känns nästan som om provokation har blivit ett självändamål, när det borde vara ett medel.

För om allt är konstigt, vad är då normalt? Om allt är konstigt så blir ju det konstiga till slut normaliserat. Alltså är allt i förlängningen ändå normalt. Vilket är jättekonstigt.

Sen kan det ju hända att ensemblen bakom John Gabriel Borkman bara ville testa vad som händer när man spelar i tolv timmar? Det var onekligen frestande att utsätta sig för att stanna alla tolv timmarna och se allt från början till slut, men jag blev trött och upprepningarna var för många. Att jag första kvällen såg fem av föreställningens första timmar och sedan nästa gång såg ca. två timmar efter midnatt förstärkte bara min övertygelse av att man inte behöver se alla tolv timmar för att ha sett föreställningen John Gabriel Borkman. Och efter att ha diskuterat med andra som sett pjäsen så insåg jag att det också på sitt sätt är omöjligt att se hela pjäsen, för den ser aldrig likadan ut.

En eloge vill jag ändå ge till ensemblen för deras uthållighet och precisionsförmåga, timme efter timme. En sällan skådad lyhördhet löpte mellan scenen och teknikerbåset, och som sagt så var det mesta väldigt spontant och improviserat från kväll till kväll, utan att för den sakens skull bli slarvigt. Låt så vara att ett fotsteg hit eller dit inte var på sekunden, en av höjdpunkterna för mig i hela pjäsen var ändå när karaktären John Gabriel Borkman som barn åt sockerbitar ur en jättestor sockerpåse så att det knastrade högljutt mellan tänderna. Då kom jag på mig själv med att ha ett konstant leende på läpparna.

++++++

Det här är mina reflektioner över en teaterföreställning som i alla fall inte lämnade mig oberörd. Jag vägrar säga ifall John Gabriel Borkman var ”bra” eller ”dålig” för teater kan sällan sammanfattas med så fattiga termer, men det här är definitivt en teatergrupp att hålla ögonen på!

Auf Wiedersehen!

Alexandra Häggman

– skådespelare, kulturredaktör, frilansjournalist, dramainstruktör och Berlin-fantast.