Publicerad på lustbloggen 10.5.2012
Det gör detsamma?
Det är länge sedan jag skrev en teaterkolumn.
Olika frågeställningar rusar runt i skallen. Vilken borde jag ta fasta på?
Kommentera några finlandssvenska teatermänskors försök att väcka intresse för nobelförfattaren Elfriede Jelineks dramatik?
Läsa igenom Teatteri-tidskriftens decenniegamla finlandssvenska temanummer och diskutera vad som hänt sedan dess?
Kanske önska att EUs konkurrensdomstol (finns det en sådan?) borde behandla det faktum att översatt dramatik har en konkurrensfördel gentemot vår egen finlandssvenska dramatik, redan för att den översatta är testad och manglad många gånger om när den når Svenskfinland (en behandling som vår egen dramatik allt för sällan får innan den släpps fri).
Eller bygga vidare på TINFO-ordföranden Hanna-Leena Helavuoris uttalande under Klockriketeaterns brunsch nyligen; att vår teater har blivit en arena för kvasidemokrati, för ”det delade ansvarets teater”, en teater där regissörer allt oftare inte vågar eller får inta en ledarroll. Att teatern allt oftare ska vara ”lagom”, vilket öppnat de stora scenernas portar för underhållningens diktatur.
Kanske jag i alla fall väljer Jelinek, men via en omväg.
+++++++++++++++++++
Nystart.
I samband med ett journalistiskt jobb funderade jag nyligen på vem man i ett finlandssvenskt teatersammanhang borde söka upp ifall man ville tala med någon som kunde kallas för Konstnärlig vägvisare. Någon som har en tillräckligt central position, någon som upplevs så betydelsefull att hanhon på riktigt influerar andra och via det påverkar vår teaters nu och framtida stigar, någon som också kommer med statements gällande teater och teaterns estetik.
Jag funderade och funderade, men efter några minuter tänkte jag HJÄLP och slutade fundera, jag ville inte stå där och inse att det inte FINNS någon ALLS.
Jag slår alltså inte fast att det inte finns någon, jag (hoppas jag) har ännu bara inte kommit på denna någon.
Det har ju funnits namn.
Några exempel.
Vivica Bandler var en sådan, självklart, fast det var före min tid.
Ralf Långbacka naturligtvis, åtminstone hans 70-tal 80-tal.
Joakim Groth, åtminstone under hans första aktiva decennium.
Kanske också det tidiga Viirus-gänget med Arn-Henrik Blomqvist som regissör.
Cezaris kunde ha blivit en sådan figur.
Men idag?
Och vad har det med fallet Jelinek att göra?
Jo, jag funderar på varför hon här aldrig har spelats professionellt.
Jelinek är ju ett speciellt fall i det avseendet att det här gäller också för finskspråkig teater, enda undantaget är lilla Teatteri Kehä kolme för sisådär 20 år sedan.
På finskt håll har man några gånger varit nära en produktion, men det som skulle krävas är naturligtvis en stark regihand, en konstnärlig visionär. En som vågar och får ta plats, och har något att fylla denna plats med.
Skulle herr Smeds fastna för Jelinek skulle det gröna produktionsljuset blinka klart tillsammans med en självklar nyfikenhet hos både media och publik.
Men vem är Svenskfinlands Smeds? Och ifall vi saknar en, den konstnärliga visionären i en central position, hur påverkar det vår teater? Är det därför den samtida teaterns mest spännande bäckar aldrig når hit? Sarah Kane, anyone? Eller tyskarna. Marius von Mayenburg? Schimmelpfennig? Pollesch? Är någon ens intresserad? Gör det detsamma?
När jag en gång diskuterade begreppet postdramatisk teater med Nya Rampen konstaterade Elmer Bäck att ”det är viktig för dom som gör teater att känna till vad det handlar om, för jag tycker du ska ha koll på det, sen kan du säga att det är ingenting för mej det är en modefluga säg vasomhelst, men det är inte okay att inte veta vad det är, att vara ovetande är dåligt”. Tilläggsfråga; Är man ointresserad i teatersvenskfinland? ”Jo, inte är vetskapen speciellt stor”.
Är någon intresserad?
Och om inte, vad betyder det för vår teater?
Nu ska man kanske inte ta den smala kretsens Jelinek-läsningar som någon måttstock, men vad berättar det att rätt få personer hängt på? En nobelbelönad författare som aldrig har spelats. Borde man, som teatermänniska, inte vara litet nyfiken på vad grejen är, om någon gör sej besväret att söka upp översättningar till svenska och erbjuder en plats och ett sammanhang för diskussion?
Nu fortsätter projektet under Hangö teaterträff, en handfull små ensembler ska få en Jelinek-textsnutt för att sedan under ett dygn jobba med den och spela upp resultatet.
Åtminstone jag ser med spänning fram emot vad som händer då, vad projektet och Jelineks texter väcker för känslor och kommentarer.
Och just i den här kontexten skriver jag inte under Jelinek-dramatikens sannolikt mest frekventa fras; ”det gör detsamma”.
Tomas Jansson
Är teaterjournalist, pjäsförfattare, samt rock-, fotboll- och teaterfreak med Thåström InterTurku och Onkel Vanja som senaste livehöjdare.