Torsdagen den 10.6.2021 deltog jag i workshopen Vad gör de riktigt på S nuförtiden? ordnad av Lust Rf. En föreläsning där vi fick bekanta oss med utbildningsprogrammet Skådespelarkonst på svenska vid Teaterhögskolan i Helsingfors. Det utbildningsprogram som jag själv utexaminerades ifrån 2010. Dagen för min utexaminering var en glädjens, men också sorgens dag för mig, ty jag hade kunnat stanna vid Teaterhögskolan för resten av mitt liv då jag trivdes så bra där, men intet kan vara för evigt och jag är således glad över att på detta sätt få taga del av vad de riktigt gör nuförtiden på S.

Professor Aune Kallinen samt lektorerna Stina Engström och Tom Rejström berättade under två timmar huru nämnda utbildningsprogram fungerar, på vilket sätt man arbetar i nuläget och vilka planer det finns för framtiden. Trots att jag själv var rätt trött efter mina repetitioner tidigare på dagen, fann jag det synnerligen intressant att få taga del av dessa beskrivningar. Även om nämnda pedagoger själva stundom gav uttryck för farhågor att inte kunna göra sig förstådda i det de berättade, upplevde jag personligen att jag kunde förstå allt. Sådant som eventuellt föll bort för mig berodde dock inte på pedagogerna utan snarare på min trötthet.

Jag reflekterar över att även Teaterhögskolan lidit hårt under Corona-pandemin, men städse kämpat tappert vidare. Mina tankar går till de studerande och pedagogerna, men också till övrig personal vid Teaterhögskolan. Vilka prövningar de fått utstå i allt detta. Beskrivningarna som professor Kallinen gav gällande Corona-undervisningen och även hur man lyckats hålla inträdesprov denna vår, jag kan inte säga annat än vilka styrkor och vilken framåtanda dessa människor besitter.

Baserat på det jag fick taga del av under workshopen, upplever jag att det under ledning av professor Kallinen, ackompanjerad av ovan nämnda lektorer, tycks finnas en värdefull anda av ödmjukhet och trygghet vid det svenska utbildningsprogrammet. Jag tycker mig kunna urskilja ett mod hos pedagogerna att våga tro på den inre kraft som finns i varje individ och att man respekterar de studerande. Enligt mig kan det finnas en outsinlig källa av material inom varje scenkonstnär, bara vi vågar gå till den för att ösa ur den, men för att kunna göra det måste det enligt mig finnas trygghet i arbetet och att man som skådespelare känner att det är helt i sin ordning att erbjuda allt, också sådant som man exempelvis tvivlar på och att sedan få en realistisk feedback på detta. Levererat på ett sakligt sätt. Jag får känslan av att så sker vid det svenska utbildningsprogrammet idag.

Professor Kallinen verkar besitta värme, nytänkande, respekt för det teaterhistoriska och stor kunskap. Likaså lektorerna Engström och Rejström. Så som jag uppfattar det hela finns det en klar struktur för utbildningsprogrammet och att det i detta också finns utrymme för att låta saker ske samt utvecklas, men också i en samklang med det teaterhistoriska. Jag upplever att man tycks kunna se realistiskt på teaterkonsten genom att inse att allt hela tiden har en rörelse framåt. Utan det som har funnits kan vi inte finnas idag och det stannar inte där, allt utvecklas hela tiden. Ingenting behöver utesluta det ena eller det andra och jag vill tro att det finns utrymme för all slags teaterkonst.

Skulle icke det var det mest berikande för vårt teaterfält? Tänk att få spela allt från klassiker i naturalistisk stil till nyskapade avantgardistiska performativa stycken samt allt vad som där finns före, emellan och efter.

Det tycks finnas en mångsidig plan för vad de studerande får taga del av i utbildningen och på min fråga om Stanislavskij ryms med i det svenska utbildningsprogrammet, blev svaret jakande, följt av en förklaring. Detta till min glädje eftersom jag själv upplever mig i mitt arbete som skådespelare ha stor nytta av nämnda teatermans pedagogik. Professor Kallinen berättade att tillsammans med Stanislavskij samsas även andra metoder och sätt att arbeta, allt detta upplever jag att tyder på en berikande mångfald som jag kan tro alltjämt skall ligga de studerande och teaterfältet till gagn.

Jag önskar att det hade funnits flera deltagare vid workshopen, stundom hör jag i diverse teatersammanhang hur det diskuteras och funderas “vad gör de riktigt på S nuförtiden?”. Vid detta tillfälle gavs det tydliga svar på frågan och till min glädje sades det att dylika händelser eventuellt kunde kan ordnas med jämna mellanrum. Jag hoppas att det så skall bli.

Tack Lust Rf för att ni ordnade detta och tack till pedagogerna vid utbildningsprogrammet Skådespelarkonst på svenska vid Teaterhögskolan för att ni ville berätta vad ni riktigt gör nuförtiden på S.

Simon Häger
Magister i teaterkonst och skådespelare vid Svenska Teatern i Helsingfors