Förslaget om den nya teaterlagen skapade förväntat diskussion men den av kulturfonden beställda utredningen om den finlandssvenska teaterns utvecklingsbehov som utkom ungefär samtidigt har knappt noterats. Fast utredningen endast befattar förslag och det i slutändan är kulturfonden själv som väljer i vilken utsträckning förslagen blir riktlinjer, kan utredningen märkbart påverka hur kulturfondens ansenliga stöd till den finlandssvenska scenkonsten kommer att fördelas.

Utredningen av Ann-Luise Bertell och Jussi Helminen tar avstamp i Linnea Staras utredning Teaterfältets aktörer från 2013 och kulturfondens strategiska program för teater 2014-16. Då kulturfondens strategiska program för teater lade mest krut på att utveckla den finlandssvenska dramatiken noterar den nyutkomna utredningen i högre grad den postdramatiska teatern och utvecklingsbehov för en mer progressiv och internationellt orienterad scenkonst.  

Skiftet i fokus tyder på en vilja att stärka den finlandssvenska scenkonstens relevans utanför den närmaste kretsen, vilket understryks i förslaget att stöda “tvärkonstnärligt, transdisciplinärt, internationellt skapande och utbyte”. Intentionen är ytterst välkommen för dem som längtar efter en starkare progressivitet i scenkonstutbudet. Därför är det en lätt besvikelse att rapporten inte riktigt lyckas formulera hur aktuell scenkonstdiskurs hänger ihop med produktionsmodeller som kunde stöda en progressiv och konstnärligt kvalitativ finlandssvensk teater.

Inledningsvis är det problematiskt att kopplingarna till en internationellt orienterad samtida scenkonst är svaga. Den postdramatiska teatern beskrivs som en genre frånställd berättelsen, utan att belysa hur den postdramatiska vändningen i själva verket medfört en mångfald av scenkonstnärliga uttryck, varav vissa också arbetar med berättelsen som verktyg eller material. Utredningens begreppsdefinition lyckas därmed inte koppla ihop bredden av aktuella scenkonstuttryck i en historisk och teoretisk referensram.

Under de senaste 20 åren* har nämligen även den postdramatiska teatern utvecklats och utrycksformerna både breddats och sökt nya former i relation till en mångfald av olika uttryck. För att undvika att låsa in sig i en snäv och gammaldags begreppsram kunde det därför varit mer ändamålsenligt att beskriva den postdramatiska teatern som paradigm eller samlingsbegrepp snarare än som genre och därmed tydligare öppna upp för kopplingar till den konstant pågående teaterutvecklingen.

Det är måhända småaktigt att hänga upp sig på begreppstolkningar, men samtidigt kan jag inte undgå att ana ett samband mellan en svag teoretisk diskurs och bristen på samtida scenuttryck på det finlandssvenska teaterfältet. Åtminstone delvis är detta ett symptom på att en svenskspråkig utbildning i teatervetenskap saknas, och att den i förstahand finskspråkiga utbildningen vid Helsingfors universitet har starkare fokus på teaterhistoria än på samtida uttryck.

Utredningen föreslår ett anlitande av en teaterkurator, vilket kunde vara ett steg i rätt riktning. Då utredningen nämner att kuratorn skulle verka som någon slags smakdomare som t.ex. kunde göra ett urval av befintliga föreställningar som skulle tilldelas turné- eller festivalstöd ringer däremot varningsklockorna om att en god intention är påväg att missa sitt mål.

En prioritering av satsningar på internationell turné-, festival-, och gästspelsverksamhet behövs men utredningen tar inte i beaktande de specifika produktionsomständigheter som i allmänhet måste anpassas på turnébar teater och särskiljer inte heller de olika omständigheter som gäller mobilitet hos institutioner och fria grupper. All teater är nämligen inte turnébar, och ska inte heller vara det. För att öka internationell mobilitet borde resurser läggas på att stöda aktörer som verkligen vill bredda sin verksamhet internationellt att skapa föreställningar som är mobila redan från start och på att utforma strukturer för djupgående internationella samarbeten.

Då allt fler internationella festivaler och programmerande teatrar också är verksamma som medproducenter skulle det nämligen vara en strategisk miss att förminska scenkonstens mobilitet till en fråga som handlar om att sälja färdiga produktioner. Kuratorns uppgift borde därför formuleras till att främst verka som handledare och mentor som kan följa och stöda grupper genom längre arbetsprocesser och utnyttja sina egna internationell nätverk för att hjälpa grupperna nå de kontakter som är relevanta för deras specifika intressen. Därtill är det skäl att uppmärksamma den hårda konkurrens som råder och att se över åtgärder för att höja den konstnärliga nivån. Även för detta ändamål kunde en kurator vara en värdefull resurs.

Det finlandssvenska teaterfältet ses ofta som ganska enhetligt och trots att utredningen noterar institutionernas och det fria fältets skillnader hade en större precision vad gäller olikheter i utvecklingsbehov varit önskvärd.

Strävan att öka samarbeten mellan institutioner och det såkallade fria fältet har redan tidigare uppmuntrats av både kulturfonden och andra finansieringsorgan och det är inte överraskande att det också nu är ett av utvecklingsförslagen. Frågan som sällan ändå behandlas är varifrån denna iver att sammanföra två fält egentligen kommer, och vad som förväntas bli bättre? Tanken är väl att det fria fältet ska stå för idéerna och institutionerna för resurserna och publikunderlaget.  Men eftersom det är två fält som fungerar enligt olika verksamhetsmodeller kunde det vara viktigt att se över vad som är positivt med att de fungerar olika innan de klumpas ihop till en i värsta fall urvattnad kompromiss.

I rapporten hänsvisas till det tyska doppelpass systemet, men utan att samtidigt nämna att systemet också kritiserats för att kanalisera det fria fältets resurser via institutionerna. Dessutom har hela fenomenet att förena det fria fältet med institutioner också kritiserats för att kapa de fria aktörernas konstnärliga spelrum och lett till föreställningar som varit ointressanta i det fria fältets kontext och otympliga för institutionerna. En orsak till ivern ligger antagligen i att det fria fältet saknar resurser och strukturer som erbjuder grundtrygghet och stöd i en prekär tillvaro, vilket leder till att fria grupper inte har råd att tacka nej till vilken liten handräckning som helst.

För det lilla finlandssvenska  fria fältet är fler samarbeten antagligen ett måste för att se till att resurserna och publikunderlaget räcker till. Det kunde ändå vara skäl att se över möjligheten att gemensamt stärka det fria fältets strukturer och sikta mot internationella samarbeten snarare än att i förstahand blicka mot institutionerna. För att säkra att utbudet hålls mångsidigt och fältet vitalt är det nämligen viktigare att trygga olika produktioners och gruppers särbehov och att samarbeten initieras på konstnärliga grunder framom ekonomiska. Den finländska scenkonsten lyfts inte av att tvångsgifta det fria fältet med institutionerna, utan genom att erbjuda resurser för långsiktigt arbete och strukturer som stöder egensinnighet och konstnärlig mångfald.

Jonas Welander
Kulturproducent / verksamhetsledare för LUST

*Hans Thies Lehmann gav ut verket Postdramatisches Theater 1999. Begreppet användes redan på 1970-talet av Andrzej Wirth, men till skillnad från Lehmann som använder det som ett samlingsbegrepp för scenkonst som verkar utifrån visuell dramaturgi och inom projektteatern, använder Wirth begreppet för att beskriva en teater som inkluderar publiken i föreställningen. Idag är Lehmanns version mer allmän åtminstone i Europa.  http://shakespearetidsskrift.no/2017/01/andrzej-wirth-teaterfornyer-og-professor