I juni i år, på Hangö teaterträffs lördagsfest, meddelade styrelsens ordförande Antonia Ringbom och vice-ordförande Miki Pöysti att de efter 25 respektive 24 år i festivalledningen avgår från sina uppdrag. Beskedet var överraskande, inte minst då Hangö teaterträff nästan varit synonymt med deras engagemang för festivalen som de startat, byggt upp och etablerat på teaterfältet. Samtidigt erbjöds också en öppning för att se över i vilken riktning teaterfestivalen kan utvecklas och vilken funktion den skulle kunna ha för det finlandssvenska teaterfältets framtid och utveckling.

På de finlandssvenska scenerna är teater som utgår från ett mimetiskt narrativ norm. Det här gör det svårt att vara uppmärksam på hur teaterns uttryck förändrats och breddats på mer internationella arenor, samt i relation till andra konstarter. Upplägget är problematiskt, då avsaknaden av formmässig bredd och ett djuplodande och kontinuerligt internationellt utbyte bromsar den konstnärliga utvecklingen och därmed riskerar minska teaterns relevans i ett samhälle där språk- och nationella identiteter är alltmer mångfacetterade.

Avsaknaden av formmässig bredd beror dels på de existerande strukturer och produktionsmodeller som skapats utgående från traditionell ensembleteater, men också på att referenserna till alternativ är svaga. Begrepp som postdramatisk, visuell dramaturgi, postspektakulär osv. är bekanta för många, men då det inte finns en enda fast scen som målmedvetet arbetar med projektorienterad teater på ett internationellt plan, saknas ett bollplank där teoretisk och konstnärlig diskurs omsätts i föreställningar.

I väntan på en programmerande teater är nu frågan var det finlandssvenska fältet kunde hitta ett forum med gemensamma referenser för en dialog som kan bidra till en nyfiken och orädd teaterutveckling. För det finlandssvenska fältets del kunde Hangö teaterträff vara ett sådant forum.

En festival som lyckas samla professionella aktörer och publiken till en dialog kring ett internationellt program skulle vara en tillgång för den konstnärliga utvecklingen på det finlandssvenska fältet. Utmaningen i att förnya repertoarstrukturen för Hangö teaterträff till förmån för ett program med starkare fokus på internationella gästspel och former som inte hör till de fasta teatrarnas ordinära repertoar, är ändå givetvis språkfrågan. Kan Hangö teaterträff bibehålla sin identitet som en finlandssvensk teaterfestival ifall merparten av föreställningarna inte längre representerar de finlandssvenska etablerade scenerna? Vad säger publiken? Vad säger fonderna?

Frågeställningen är något som kuratorn Martin Fritz beskriver som “falska dikotomier” i sin föreläsning Regional Specificity in Global Times – A Challenge. Han argumenterar för att ett internationellt program kan få en lokal relevans ifall det kontextualiseras i ett lokalt sammanhang. Det samma gäller för språkbundenheten. I praktiken kunde ett internationellt program med lokal relevans betyda samproducerade föreställningar eller koncept som bygger på samarbeten mellan både internationella och finlandssvenska grupper och aktörer. Det kan också innebära att forumet, i det här fallet festivalen, byggs enligt lokala premisser så att det internationella programmet verkar i dialog som tillför nya perspektiv på frågor som är aktuella lokalt. Eller som Frie Leysen, som i tiden grundade Kunstenfestivaldesarts, beskriver det: “International includes the very local. Only the local can be universal.”

Gårdagens seminarium om festivalen som arrangerades av LUST i samarbete med TINFO och Hangö teaterträff var en öppning för att diskutera Hangö teatertträffs framtid. Den här diskussionen kommer att pågå under hösten och avrundas i samband med att en ny styrelse, och med det kanske en ny riktning för festivalen, fastslås på föreningens höstmöte i oktober.

Jonas Welander
Verksamhetsledare för LUST – långsiktig utveckling av svenskspråkig teater
Suppleant i Hangö teaterträffs styrelse 2016