Om kosmos

Jag är rätt övertygad om det faktum att Solen kommer att slockna och att universums slutliga öde är värmedöden. Trots det satt jag snällt på dansscenen Zodiaks golv och lyssnade när den svenska koreografen Mårten Spångberg föreläste i sex timmar. Spångberg talade utan anteckningar om konsthistoria, dans, koreografi, Deleuze, Guattari och om en massa annat. Han uttryckte sig begripligt och plockade träffsäkert fram historiska epoker och konstnärer och skapade så en sammanhängande arkeologi över samtidskonsten. Orsaken att jag satt där har att göra med den här essän. Mitt syfte var att samla motivation för reflektioner kring teater- och danskritikens former. Utöver detta bevakade jag samtidsteaterns och -dansens fält under den gångna hösten. I denna essä har jag valt att behandla två verk som jag upplevde på Baltic Circle-festivalen: Anna Paavilainens monologföreställning Play Rape och Post-MJ Era Institution of Consciousness-gruppens föreställning Ruumiinvalvojaiset (övers. Likvaka).

Jag återvänder tillfälligt till världsalltets slutliga öde. Det har uppskattats att universum expanderar i evighet tills rummet blir oförmöget till vilka som helst former av aktivitet eller verksamhet. I denna utveckling är entropi ett centralt begrepp, vilket i vardagsspråk betyder en ständigt ökande oordning och sönderfall. I ett kosmiskt perspektiv innebär det att materian blir sällsynt och att ingenting nytt längre kan skapas. När den sista stjärnan slocknar råder bara evigt mörker. Konst- och kulturfälten fungerar delvis enligt samma logik: de expanderar och faller sönder. Men i motsats till den kosmiska utvecklingen så leder detta inte till ett tillstånd av oförmåga, utan snarare till upptäckten av nya stjärnor och nya konstformer. De nya begrepp som tagits i bruk i konstutbildningarna är indikatorer på detta (till exempel utbildningen för skådespelararbete är numera känd som skådespelarkonst).

Konstens ökande mångfald utgör en utmaning för kritikern och kritikerns kompetens. Vid det här laget är det snarast en kliché inom samtidskonsten att undandra sig definitioner och att bryta ner binära motsatsförhållanden. Uppträdande och åskådande blandas samman. Hela den dramaturgi som tidigare utgjorde ryggraden inom all konst är idag bara en råvara bland andra. Ett stråk av självmedvetenhet löper genom allting, och det finns mer än någonsin av allting – men främst finns det fler kritiker och fler medium för kritik.

Men till exempel i förordet till boken Taidekritiikin perusteet (ung. Konstkritikens grunder) nämner bokens redaktör Martta Heikkilä ett fenomen som kallas för ”kritikens kris”. [1] På ett generellt plan handlar kritikens kris om de digitala mediernas anstormning, och om en minskning av kritikerns auktoritet, och givetvis är det också fråga om pengar och löner. Visst är de centrala aspekter av krisen, men bakom dessa trender verkar också något djupare och bredare – en kulturell epok som genomsyrar individen och samhället.

Dogville – gränserna bleknar bort

Dagens samhälle har många namn. Under föreställningen Play Rape på Baltic Circle-festivalens lördag hade jag upplevelsen av att jag levde i det kontrollsamhälle som efterträder det foucaultska disciplinsamhället. Det framlidna disciplinsamhället bestod enligt filosofen Gilles Deleuze av institutioner jämförbara med slutna rum (exempelvis familjen, armén, fabriken), som formade individerna enligt fasta modeller, som gjutformar. I varje enskild institution rådde en specifik disciplin och ordning. På det viset urskildes de enskilda individernas aktivitet och upptogs samtidigt i den större sakens tjänst. [2] Själv föreslår jag att institutionerna och de slutna rummen i detta fall skulle uppfattas i en mångsidig bemärkelse som ett förhållande som genomtränger all aktivitet.

I det nuvarande kontrollsamhället befinner sig de traditionella institutionerna (de slutna rummen) i kris, de är tvungna att öppna upp sig och utsträcka sig längre i det omkringliggande samhället. ”Institutionerna måste rättfärdiga sin existens på nya sätt och upptäcka nya områden att göra interventioner inom”, hävdar redaktör Jussi Vähämäki i förordet till en bok med intervjuer med Deleuze. [3] Denna utveckling har bland annat lett till att individerna har befriats från de slutna rummens ok. Jag brukar visualisera denna omvälvning med hjälp av Lars von Triers film Dogville. I filmen har de slutna rummen försvunnit och det enda som finns kvar av dem är deras konturer som ritats upp på golvet.

Play Rape återspeglar institutionernas kris både till sitt innehåll och sin form. I sin monolog lyfter skådespelaren Anna Paavilainen upp de underligt ofta återkommande våldtäkterna i teaterföreställningar – teatervåldtäkter. Med hjälp av dem upprätthålls unkna könsstereotypier: kvinnans offerstatus och mannens handlingskraft. I sin monologföreställning frigör sig Paavilainen från teaterinstitutionerna för att rasera deras väggar och avslöja den misogyna traditionen som lever kvar innanför dem. Baltic Circle har profilerat sig som en festival för samtidsteater, och därför kunde festivalen ge Paavilainens föreställning en kontext som lämpar sig för att problematisera institutionerna – eftersom en av samtidsteaterns kännetecken är att söka sig utanför institutionernas väggar. [4] Må så vara att Paavilainens monolog inte kan sägas representera samtidsteatern på något entydigt vis.

I Play Rape spelar Paavilainen olika roller men uppträder också som sig själv, och då dessa blandas samman blir Paavilainen till en autonom skådespelare som för ett resonemang på scenen. På det viset föds en teaterkonst som är – med hänvisning till Maria Säkös artikel – essäaktig. Säkö beskriver de essäktiga föreställningarna med iakttagelsen att det är svårt att avgöra när de är personliga, när de är allmänna och när de är samhälleliga. [5] Det verkar alltså som om väggarna har fallit såväl mellan skådespelaren och rollen, som mellan individen och samhället. Allt är öppet.

Play Rape kan också liknas vid entropitanken – de olika konstarternas specialisering och fragmentering. Spångberg konstaterade på sin föreläsning att till exempel danskonsten och koreografin som praktiker är åtskilda från varandra. En koreograf kan uttrycka koreografi med en målning om hen så vill. Varför skulle inte det gälla också för skådespelaren – eller varför inte kritikern? Dessa fenomen återkopplar fortfarande till öppningen av institutionerna och människans befrielse från deras normaliserande disciplin. Men även om institutionernas väggar har fallit så har själva institutionerna inte försvunnit någonstans. De har bara förångats och blandats samman med varandra och med människornas vardag. Vi står inte under institutionernas kontroll, utan vi bär dem inom oss själva. Där disciplinen påtvingas utifrån kan kontrollen beskrivas som ett internaliserat tvång. Man man inte göra motstånd mot kontroll på samma sätt som mot disciplinen. Därför är konstnären, i sin skenbara frihet, tvungen att vända blicken mot sig själv för att fråga: ”Vad är det för fel på mig när världen ser ut så här?”

Informationsväldet

Efter Play Rape stack jag mig iväg för att hitta alkohol. Jag fick en mugg calvados och tillstånd att gå utan att betala för den. Jag återvände för att lyssna på paneldebatten som ordnades efter Play Rape som likaså handlade om teatrarnas verksamhetsprinciper. I panelen snackade sex proffs inom teaterbranschen med varandra inför åskådare och tog emot några inlägg från publiken. Panelisterna diskuterade om att diskutera – om på vilket sätt man bör sträva efter att tala om saker. Och diskutera. Och reflektera tillsammans. Och redan i början konstaterades det att eftersom en teater är en tät gemenskap (läs: institution) vågar skådespelaren inte nödvändigtvis sätta sig emot de andras vilja – även om hen mår dåligt. Detta konstaterades med jämna mellanrum i olika variationer. Sedan avblåste moderatorn diskussionen.

Medan jag lyssnade på diskussionen drog jag mig till minnes produktionshistorien så som Mårten Spångberg presenterade den. Först producerades oumbärliga livsmedel, sedan varor, sedan tjänster och till slut bara information. Sociologen Scott Lash kallar vårt nuvarande samhälle för informationssamhället. I korthet: informationen är inte längre narrativ, diskursiv eller permanent, utan den är rumsligt och tidsligt komprimerad, alltså kort och ögonblicklig. Enligt Lash är kommunikation informationens medium.

Makt är knutet till information istället för egendom, och informationen är mer global och nätverksbunden än någonsin. Den tar sig inte längre i uttryck som ett förtryck uppifrån neråt, utan som olika exklusiva nätverk (läs: institutioner). [6] Deleuze konstaterar för sin del att även kontrollen grundar sig på en oumbärlig kommunikation. Han påminner om att kommunikation inte är det samma som skapande, och att kommunikationen i sig genomsyras av pengar. [7] Speciellt den sista kommentaren associerar till Guy Debords profetior om spektakelsamhället, där all kommunikation och handling underkastas varorna. [8]

Här följer en lång och osammanhängande aha-upplevelse.
Samtidsproduktionen kretsar kring information. Makten finns inte i egendom utan i den information som den behärskar. För uppsamling av information krävs ett stabilt medium. Mark Zuckerberg är en miljardär. Turun Sanomat betalar sina bloggare med synlighet. De traditionella institutionerna måste öppna upp sig för att kunna riva ner stela maktstrukturer. Makten kan ändå bevaras genom att kontrollera informationen. Ett möte måste inte skapa en revolution. Således samlar man en paneldebatt inför åskådare, med andra ord ett exklusivt informationsnätverk. De gamla institutionernas kvarlevor hämtas till platsen i all sin stelhet.

Medan jag följer paneldiskussionen är jag mer utanför än då jag ser på föreställningen, trots att avsikten torde vara den motsatta. Jag påstår inte att en öppen diskussion inte skulle vara ett framsteg i sig. Men samtidigt som den strävar efter att öppna strukturerna befäster den makten genom att ge den synlighet och ett klangbotten. Den offentliga diskussionen har blivit ett yttre tecken på makt, en symbolisk gest. Lite som en “presidenten äter köttpirog på Salutorget”-aktig grej.

Kritikern

Efter paneldiskussionen stack jag iväg till Tiivistämö i Södervik med avsikten att vara uppe hela natten på Post-MJ Era Institute of Consciousness-gruppens evenemang Ruuminvalvojaiset (Likvaka). På metron hade jag tid att rannsaka mig själv. Varför kände jag så starka antipatier mot paneldiskussionen? Kanske jag bara var avundsjuk för att ingen bad mig delta. Jag är för introvert för att klara mig i en sådan. Kanske jag missförstod någonting. Kanske den huvudsakliga idén med en paneldiskussion är att den ska fungera som en förlängning på föreställningen, så att den ger publiken en möjlighet att se och höra hur saker diskuteras. Det som tidigare hände bakom de slutna institutionernas väggar ställs nu ut för allmänt påseende. Men diskussionen verkade också genomsyras av någonting föreställningsaktigt. Något som ändå gör händelsen till någonting icke-verkligt. Det blir sånt där Sarasvuo-stuff, uppmärksamhetsekonomi, spektakel.

På Tiivistämö var det någon som frågade mig om jag tänkte skriva nåt om Likvakan. Som sagt var. Kritikern om någon strävar ju efter att verka inom informationsväldets nätverk – att tillskansa sig information från konstnärerna och dela ut den åt publiken. Man skulle ju tro att det går bra för dem. Men det gör det inte. Liksom alla andra institutioner befinner sig kritiken i kris. Då samtidskonsten bryter ner motsättningen mellan artist och åskådare borde också kritiken finna en ny roll. Kritikern borde, som konstnären, vända blicken djupare in mot sig själv, mot den egna erfarenheten och visionen.

Detta introducerar den ovannämnda essäaktigheten även i kritiken. Således kunde kritikern bli autonom och sträva efter att artikulera någonting om världen utgående från sitt eget språk. Det betyder inte att kritikern skulle fastna i att föreläsa om sina egna associationer, utan att kritikern öppet och med självkänsla skulle undersöka sin upplevelse av verket. Slutresultatet skulle utmynna i en essäaktig kritik, där den privata upplevelsen skulle skapa en kontaktyta mot något universellt. Mainstreammedierna är ganska dåligt anpassade för detta, eftersom de fortfarande ställer kritiken i den egna institutionens tjänst, och då krymper kritiken till ett spektakel.

Fastän konstarterna specialiseras och fragmenteras, och fastän institutionernas väggar bryts ner, består de gamla maktförhållandena. Oberoende av om den autonome är en skådespelare eller en kritiker så grundar sig makten på information, lösenord och nätverk – de separerar oss mer effektivt än väggar, men å andra sidan erbjuder de oss också nya möjligheter i den utsträckning som vi vågar överskrida deras dunkla, föreställda gränser.

Kanske den förlust av kritikerns auktoritet som jag nämnde i början av artikeln är en följd av de ålderdomliga institutionernas stagnation. Medan konstnärerna slog ner väggarna, skuttade över deras konturer och skapade nya informationsnätverk, höll mainstreammedierna kritikerna i husarrest. Jag tror inte att kritikerns auktoritet (läs: makt) kan återställas genom att de skärper värderingarna om konsten. Det fungerade kanske förut i världen, men nu då institutionerna har spridit ut sig och blandats ihop med varandra måste också kritikerna sträcka på benen. Deras informationsnätverk måste stärkas, de måste också hoppa över gränserna, se var motsättningarna finns och pressa sig igenom där. Kanske de också får delta i paneldebatterna sedan. Och när de har tillräckligt med trovärdighet kan de lösgöra sig från panelen och konstatera att den snarare är ett polariserande än utjämnande forum. Nog ska ju en kritiker få kritisera.

Livet som konstverk

Jag vill ännu berätta en förträfflig sak. Tanken slog mig när jag iakttog de festande människorna på Likvakan. Vähämäki gör en tolkning av Debord då han konstaterar att människorna på ett spektakel möter varandra som enskilda men ändå likadana, eftersom spektaklet har svalt all kommunikation. [9] Deleuze konstaterar å sin sida att kontrollväldet dividualiserar, eller så att säga antipersonifierar. [10] Det förefaller paradoxalt eftersom vi skenbart lever i individualismens blomstringstid. Men väggarna har inte fallit bara mellan det privata och det offentliga, eller mellan institutioner och individer, utan också mellan jaget och den andre. Jaget är mer eller mindre en konstruktion. Jag betraktar det inte alls som en omöjlighet att subjektet, som en slags institution på mikronivå, likaså befinner sig i kris eller omvälvning. Sist och slutligen är vi ju alla bara tätt packad tomhet på väg mot den gemensamma värmedöden.

I denna pessimistiska vision gror humanismens kärna: livet måste ha ett egenvärde. Så även konsten. Det som för oss kritiker eller konstnärer finns inom ramen för det som är möjligt att tänka, existerar enbart i förhållande till konstens manifestationer i artefakter, i förhållandena mellan tingen, och inom oss själva. Verket och kritiken är alltid sist och slutligen ytliga fenomen. Om jag hade blivit ombedd att skriva en recension av Likvakan hade jag nog inte kunnat skriva om något annat än mig själv och helt fräckt hävt ur mig en gonzoartikel. För mig var Likvakan, förutom en viktig social händelse, också en positiv metafor för den ovannämnda dividualismen. Evenemangets huvudtema var att behandla Michael Jacksons kulturella arv och slutligen befria hans kropp ifrån det. I praktiken innebar det en rituell likvaka förklädd som en fest, med några gemensamma skålar, välsignelser och utrop. I rummet fanns en kista som gästades av, som jag minns det, åtminstone tre olika Michael Jackson-karikatyrer.

Hade det alls varit möjligt att utvärdera denna händelse? Kan den ens betraktas som konst? För mig handlade det främst om att dricka, röka och träffa folk. Det var roligt, men det hade lika väl kunnat vara något annat. Sex-sjutiden på morgonen brändes kistan upp på torget i Södervik. Jag raglade hemåt i sjunkande berusningstillstånd. I mitt huvud bultade frasen: ”Livet som konstverk.” Det var den enda tanken som evenemanget födde hos mig. Sammansmältningen av två egenvärden. Det blev möjligt eftersom Likvakan för en stund verkade få inte bara väggarna utan också konturerna att försvinna – allt det institutionsliga. I situationen, som Debord skulle uttrycka saken, lyckades vi slå genom spektaklet – och skapa ett meningslöst, individlöst och kommunikationslöst vakuum, genom vilket vi för en stund kunde beröra både livets och konstens fundament. Det enda sättet att sätta det till papper var att ta isär den egna upplevelsen. Jag glömde inte bort solens utslocknande, men för ett ögonblick kändes det helt acceptabelt.

Matti Tuomela

Översättning: Lasse Garoff

Texten ingår i ett samarbete mellan LUST, Ny tid och Mustekala. Inom samarbetet skapas essäer med jämförande analys av aktuell teori och internationella strömningar och hur de speglas i det lokala scenkonstutbudet. Initiativet grundar sig i en nyfikenhet för bredare analys av samtida nationella och internationella scenkonstnärliga diskurser, trender och fenomen som saknar utrymme i den traditionella kritiken.

Läs de övriga texterna av Lasse Garoff (Ny tid 1/2016), Maija Jelkänen (lust.fi), Carita Backström (Ny tid 1/2016) och Matti Tuomela (mustekala.info samma som denna på finska).

Källor