Lördagen den 4 december ordnade föreningen LUST rf. (Långsiktig Utveckling av Svenskspråkig Teater) för fjärde gången LUST/DEMO – en minifestival för halvfärdiga idéer på Reprum i Helsingfors.
Konceptet var detsamma som tidigare år. Yrkesverksamma på teaterfältet uppmanades att delta med en demo av ett verk eller en presentation av en konstnärlig idé med anmälan senasti slutet av november.
Syftet med DEMO-festivalen är att erbjuda en plattform och ett kollegialt forum för att utveckla halvfärdiga idéer för sceniska verk, att inspireras och komma vidare i den konstnärliga processen. Festivalen ska vara ett tryggt, experimentellt rum för idésprutor och konstruktiva krafter att mötas utan rädsla för att misslyckas eller blotta sig.
I årets festival deltog två arbetsgrupper: den ena var en grupp från Skärgårdsteatern som deltog med ett utkast till nästa sommars uppsättning, och den andra var Alexander Holmlund som deltog med delar av ett kommande soloverk.
Hela upplägget var inspirerande, stämningen var generös och respektfull.
Det är en riskabel situation för en arbetsgrupp att visa upp sina halvfärdiga idéer, och därför är det en förutsättning att alla som deltar och ger feedback visar hänsyn. Det kräver att alla förstår den sårbara position upphovspersonerna befinner sig i, och det verkade alla på festivalen göra. Det hjälper ju om man någon gång själv har varit utsatt på motsvarande sätt, och det kanske många hade.
Under festivalens gång såg konferenciern Per Ehrström hela tiden till skådepelarnas trygghet och garanterade att feedbacksessionerna höll sig på banan och inte spårade ur i kritiska föreläsningar. Formen var ganska stram – man skulle hålla sig till frågorna som ställdes – men det visade sig vara bra för diskussionen. Ramar kan i förstone se ut som en begränsning när man pratar i grupp, men efter en stund märker man ofta att de inspirerar och för tankarna vidare. Man måste tänka till lite extra, och det är aldrig fel.
Skärgårdsteatern sätter upp sagoäventyr
Först ut var en arbetsgrupp från Skärgårdsteatern anno 2022, på festivalen representerad av Antonia Henn, Martin Paul och Emelie Zilliacus, som läste upp två scener och sjöng två sånger ur den kommande sommarens produktion.
Texten dramatiseras just nu av arbetsgruppen med utgångspunkt i en bilderbok. Arbetet är fortfarande i startfasen. I arbetsgruppen ingår, förutom Henn, Paul och Zilliacus, Joel Forsbacka och Astrid Stenberg som den här kvällen var upptagna på annat håll.
Föreställningen kommer att bli ett sagoäventyr för hela familjen. De stora livsfrågorna finns med redan i demostadiet av produktionen: Vad är lycka? Hur ska man leva? Vad är meningen med allt? Huvudpersonens sökande står i centrum av berättelsen. Hen är en sökande, längtande person som utforskar en värld full av överraskningar, emotionella utmaningar och spännande möten. Här finns tankestoff för var och en att bita i, oberoende av ålder.
Det ligger nära till hands att tänka att huvudpersonen i berättelsen är ett barn, fast det inte på något sätt är fastslaget ännu. Den saken avslöjades inte i demon. Men det är ju frågan om en dramatisering av en bilderbok som har en del gemensamma drag till exempel med den franska klassikern Lille Prinsen (1943) av Antoine de Saint-Exupéry. Där ger sig ett sökande barn ut i en främmande värld, träffar olika personer på sin väg och lär sig något om livet. Läsaren får också följa med på resan och förundras tillsammans med barnet. Skärgårdsteatern verkar vara inne på ett liknande spår. Men vänta bara, allt kan ännu hända.Det som presenterades på DEMO-festivalen var ett fragment i process.
Feedbacken på Skärgårdsteaterns demo kretsade mycket kring musiken som hade berört och väckt tankar. Man såg framför sig en visuellt storslagen scenografi föreställande ett skärgårdslandskap, som man bollade idéer kring. Det som också diskuterades var huvudpersonen i berättelsen som publiken på festivalen fick bara mycket få ledtrådar om. I nuläget var hen närmast ett vitt papper, vilket gav bränsle åt fantasin kring bordet. Det filosofiska tankegodset i berättelsen väckte också associationer och frågor, men arbetsgruppen var mycket förtegen när det gällde att besvara några frågor. Olika vägvaldiskuterades, det får stå som en sammanfattning.
Alex Holmlunds fantasi känner inga gränser – igen
På den digitala upplagan av Hangö teaterträff sommaren 2020 profilerade sig Alex Holmlund som en skådespelare som leker med förväntningar med föreställningen Torbjörn LIVE. Den gången handlade det om den distansarbetande Torbjörn som av sin sadistiska chef (Ole Öwre) fick i uppgift att lämna in en rapport inom loppet av 20 minuter, en utmaning som blev för mycket för Torbjörn som helt enkelt flydde in i fantasins värld. Det hela var som ett datoranimerat escape room som publiken kunde styra med kommandon via Zoom. Föreställningen klipptes live av Henrik Gullmets och Zoom-kommandona delgavs Torbjörn via trådlösa hörlurar. Det var högt tempo i föreställningen och den var fullpackad med lösa trådar att nysta i.
Kvällens demo är en Power Point-presentation om gängkriminalitet med många referenser till anglosaxisk populärkultur, i synnerhet filmer som kombinerar action med komik. Tankarna går till Guy Richies komedi Snatch (2000) om Londons samlade skurkar som alla är ute efter en och samma diamant och att skjuta skallen av varandra i olika konstellation och ordningsföljd. Brad Pitt gjorde i den filmen en oförglömlig prestation som irländsk bare knuckle-boxare med en bokstavligt talat ofattbar accent.
Holmlunds protagonist är en farlig kille i dunjacka, solbrillor och guldtänder som hamnar i det jobbiga läget att han måste döda sin hemliga flickvän, Cherry, som också råkar vara den officiella flickvännen till hans bästa kompis, Gary. Berättelsen är en återblick i monologform som framförs av Holmlunds rollfigur på engelska med svårdefinierad brytning.
Holmlund kastar sin publik huvudstupa in i en förvirrande fantasivärld där berättelsens logik är glasklar och spänningen påtaglig, men efteråt har man endast en ytterst dunkel föreställning om vad det är man precis har varit med om. Han förklarar ingenting, det är det som gör det. Det är bara ”extra allt”, och så får publiken hålla i hatten helt enkelt.
Diskussionen efteråt handlade mycket om frågetecknen och luckorna i presentationen. Hur många ledtrådar krävs det för att hålla publiken på kroken? Det var givande att höra hur festivalpubliken reagerade på störtfloden av intryck. Alla reagerade, det var egentligen den enda gemensamma nämnaren. Man konstaterade att Power Point-programmet som verktyg, möjlighet och begränsning hade använts på ett fräscht och experimenterande sätt i produktionen.
Feedbacken en gåva till upphovspersonen
DEMO-festivalen hade ett tydligt format. Båda arbetsgrupperna gav en kort presentation på 25 minuter var. Efter det följde en feedbacksession som leddes av skådespelaren ochdramaturgen Per Ehrström. Per utgick från en anpassad variant av DasArts-metoden som ursprungligen kommer från teaterakademin i Amsterdam. I korthet kan m an säga att metoden utgår från tanken att feedbacken ska vara som en gåva till upphovspersonen.
Frågorna som ställdes var helt enkelt: Vad såg vi? Vad fungerade? Och: Vad behöver vi mera av? Utgående från de här tre frågorna diskuterade man och Per matade på med följdfrågor där det behövdes.
Publiken uppmuntrades hela tiden att delta, och deltog också, i diskussionen och utvecklingen av idéerna.
Litteraturkritikern Lotta Westerlund och jag deltog också med var sitt halvfärdigt arbete. Vi skrev nämligen varsin recension av festivalen som vi sedan läste upp för deltagarna, vilket ledde till ytterligare reflektioner.
Presentationerna på festivalen var väldigt olika och gav kanske delvis därför upphov till ett givande och idérikt samtal. Situationen kändes unik och nyfikenheten på att se de färdiga föreställningarna är nu väckt.
Astrid Stenius
